Blir stoppad av två flickor på stan som bär på palmer i plast? En av dem har keps. För sjukt.
Hur som helst. Den ena frågar mig, ty det är en form av undersökning: Har du barn?
Jag: Sjhjkfsdhfkjsdhfj!
Palmflickorna: Äh. Okej. Såatteh... det är ett "nej" alltså?
Jag: Ffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffffff-
Och sen, minuter senare, när jag går in till optikern för att fixa min glasögon vars plastiga skalmar har tänjt ut sig och gör att hela ekipaget glider ner för näsan. Optikern studerar min glasögon, ser sedan allvarligt på mig och: Brukar du ha dem på huvudet?
Jag: Äh... va? Ja, det måste jag väl. För att se?
Optikern: (ännu allvarligare) Nej jag menar. Brukar du ha skjuta upp dem på huvudet.
Jag: (med en alarmerad min) Va? Nej.
Tänker mig hur det skulle se ut om jag gjorde så. Glasögonen en bit ovanför panna och jag har typ en spik i ena mungipan och stirrar fascinerat på en instruktionsmanual och OM JAG GJORDE SÅ SKULLE JAG KUNNA VARA MIN EGEN PAPPA.
Jag: (med eftertryck) NEJ.
Optikern: (glatt) Jaha, det var ju bra. Då går jag och fixar dina glasögon.
Och sen var det här med att jag nämnde programmet "Vox Pop" och "Bullen" inför ett par förvirrade gymnasieelever och blev tvungen att förklara att det var ungdomsprogram som gick när jag var i deras ålder.
Alltså. ÅLDERDOMEN. Är som ett rostigt cykelvrak någon slängt i ån. En ån som en del kanske kallar... Styx. Är så nära Döden att jag kan känna lukten av kaffet han ställt fram eftersom han väntar främmande...
... jag menar MIN SJÄL.
Vill även förtydliga att den reaktion jag har är fullkomligt naturligt och resonabel om man utsatts för dessa tre händelser.
Det är en sorts konspiration som pågår för att ge mig överdramatisk åldersnoja.
... återigen, det här är inte en överdriven reaktion. En överreaktion hade varit ifall jag efter dessa tre händelser bestämt mig för att gå på promenad medan det regnade. Hade begrundat dessa händelser, begrundat min bräckliga existens. Jämfört det med ett moln.
Börjat gråta. Låtit mina tårar blandas med regnet på mina kinder.
Det hade varit en dramatisk reaktion.
Ugh. Skulle aldrig falla mig in att reagera så. Ser jag kanske ut som Martin Birck?
Nej. Men dåså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar