Vem behöver extremsport när min hjärna verkar anse att antigen kör man inga känslor alls eller så kör man alla känslor på vridet upp till max.
Går från noll till känslor... KÄNSLOR ÖVERALLT! Lite känslor här, lite känslor där... å nej, vi är omringade och känslorna har pansarvärnsvapen så kyss mig adjö för jag är förlorad på ett hav av känslor och nu vet jag inte riktigt vilken liknelse jag är inne på så vi avslutar väl den här kriminellt långa meningen.
Just nu är jag så glad att jag ett tag trodde att jag skulle kräkas.
Okej, man kan väl säga att jag bara kan uttrycka känslor som en femåring:
Antigen tjurar jag och är passiv aggressiv.
Eller så finns det ingen hejd. INGEN HEJD ALLS!
Det måste faktiskt få finnas en hejd. Tänk om jag i framtiden ska ta emot ett pris.
"Jag skulle vilja tacka mina föräldrar och- bblllLLAAAARGHHH!!!"
Det skulle inte se bra ut kan jag säga på en gång. Inte bra alls.
Måste träna på det här med att växla upp försiktigt istället för att gå från noll till exalterad/hysterisk/panisk/utsvulten som en emotionell ferrari.
... förresten hunger är en känsla, va?
För jag känner just nu så mycket för en skinksmörgås med grovkornig senap. Så många känslor, hörni. *snyftar*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar