Har kanske redan pratat om det här men det tåls att berättas igen...

När jag fyllde år förra året hade Kråkan en fest med tema nittiotal för att dels fira min födelsedag men främst fira Amandas o min kandidatexamen. Jag hade städat upp på mitt rum dagen till ära. En av mina avlastningsytor var en stol som jag köpt på blocket funkis stil. Tyvärr gick den inte att sitta på längre för någon hade suttit sönder den förra valborg så stolen kunde stå men vek ihop sig så fort man försökte sitta på den.

En riktig dödsfälla som i alla fall gjorde att mitt rum fick en air av the temple of doom.

När festtiden närmade sig blev Amanda plötsligt väldigt nervös och stirrig. Kändes konstigt. Överdriven nervositet är ju min grej annars. Men jag tänkte inte så mycket mer på det.

Sen mitt under festen kommer Amanda fram till mig och säger med en hätsk ton: "Vi ska ut på balkongen."
"Ähh... nu?"
"Nu!"

Vi går ut och när vi kommer in igen är alla borta. Jag blir mycket misstänksam och på min vakt. Till mitt försvar är jag en veteran när det gäller att bli utsatt för ret. Låt mig citera Stekpannedebaclet i Kråkan 2011 och 75% av min vänskap med Anna Guld.

Inser att gästerna alla gömt sig i Adams gamla rum som är tomt eftersom han flyttade ut lite tidigare. Öppnar dörren. Där står alla. Framför dem står en stol. Min stol.

"Grattis!" säger de.

Och jag: "Jag tänker inte sitta på den där stolen!" med irriterad röst.

Alla ser plötsligt otroligt handfallna ut och lite förvirrade.

Då inser jag att det inte är min gamla funkis stol (aka dödsfällan) ut en helt ny stol i funkis stil.

Sen bar de runt mig på stolen och sjöng "Hava Nagila".

SLUT PÅ DENNA HJÄRTVÄRMANDE STORY FULL MED TWISTS AND TURNS!