Småländsk idyll och hur jag lärde mig att sluta oroa mig och bara inse att bustin' makes me feel good

Var på Öland men hann inte spela in en uppföljare till La vache incroyable. Min premiss var lika fantastisk som den var enkel: Jag skulle filma en enda ko, döpa filmen till La vache qui rit och spela sorglig musik. GENIALISKT! Så genialiskt att Cannesfolket skulle kissa på sig."Den där Hanna Passion," skulle de säga, "Hon är ett genialisk geni och dessutom ödmjuk."

Dock blev det inte av. Synd för er men kul för mig eftersom Ölandsvistelsen avbröts lite tidigare pga att min faster fyllde år. Därför begav vi oss till det orörda Småland, ett landskap som får tyska turister att kissa på sig. "Eeet iz ze beatiful, ja!"*

Min faster och farbror bor nästan för idylliskt. Mitt ute i relativt orörd småländsk skog och det är som om någon tänkte: ”Hm... Småland. Ett vitt hus som ligger vid sjön, med trollska sommarnätterna då dimman dansar på den spegelblanka ytan. På dagarna hör du fågelkvitter, barnskratt och ser en nöjdtjock katt tassa runt knuten. DET HÄR ÄR INTE TILLRÄCKLIGT IDYLLISKT! VI MÅSTE HA MER IDYLL! STAT!”

Och de tyska turisterna: ”Neeeej inte mer idyll vi orkar inte!”

”Nu ska ni bara hålla käft och njuta. På min tid hade vi mer idyll än så här. Vi snackar grindspojkar och jovialisk handlesbod.”

De tyska turisterna kvider av smärtsam njutning. Det hela är riktigt obehagligt så låt oss gå vidare.

Eftersom vi hade denna idylliska midsommar hann jag inte, förutom att filma kor, måla dasset på Öland som jag hade önskat. Dock fick jag bekämpa en infestation av malar i stugan. När vi kom in i hallen tyckte jag att det var lite mycket mal i rummet. ”Sjåpa dig inte,” sa pappa bryskt, ”De kom bara in med oss. De drogs till ljuset.”

Jag går vidare till mitt rum och slår på ljuset. Synen som möter mig får mig att utstöta ett långt, pipande ljud som bara hundar och fladdermöss kan uppfatta. Visar sig att det antagligen varit ett par nattfjärilar som lagt ägg i isoleringen vi har vid fönstrena. Ett av livet små mirakel antar jag.

Därför kånkade jag runt på den antika dammsugaren vi har i stugan och sög upp allt jag kom åt för att vi skulle kunna sova utan att vakna av fladdriga vingar i öronen och luddiga ting som kröp på oss.

Eftersom jag tycker nattfjärilar är något av det äckligaste som finns (kan fortfarande känna deras fladdrigt, pulvriga vingar mot ansiktet... ) var jag tvungen att fokusra för att inte bara vända om och fly. Gjorde det med ett enkelt meditationtrick, alltså fokusera på en enkel ramsa som ligger mig varmt om hjärtat för att lugna kropp och själ.

Smög runt i den lilla stugan med dammsugarmunstycket i högsta hugg och hulkade fram min fokuserande meditationsramsa: ”If there's something strange in your neighborhood... ” försöker suga upp alla malar som sitter på en gardin, råkar skaka till den så de alla flyger iväg i vild panik och jag: ”Aaaaaauuuunnnnggggeee!” med hög och gäll röst: ”If there's something weird AAAHH DEN ÄR I MIN MUN I MIN förlåt falsk alarm det var bara mitt hår and it don't look good who ya gonna call? GHOSTBUSTERS! If ya all alone pick up the phone- ” en mal snuddar lätt vid min arm, snyftar: ”G-g-g-g-g-g-ggghhoooostbusters!” viskar bestämt: ”I ain't afraid of no ghosts... ”

Fun fact: Samma sång som när jag tvingar mig själv att gå till dasset på natten helt själv. The more you know... desto mindre vill ni antagligen veta.

*Allt jag kan om tyskar har jag lärt mig från 'allo 'allo 'emliga armén.