Hanna hjälper inte till...

Istället för att vara mucho seriöso när det gäller mitt tal (jag vet, ännu ett tal, det är en bieffekt av att läsa retorik b) har jag istället hunnit med en massa film istället den här helgen. Jag vet... inte bra... men jag har faktiskt jobbat med mitt tal. Lite grann. Bestämde mig för att den retoriska situationen ska var ett motiverande tal för en grupp av något slag. Hela lördagen gick ut på att inte bryta ihop låta talet bli något i den här stilen: "Och visst, det kanske känns jobbigt nu men jag är trettioåtta, skild AND LIVE IN A VAN! DOWN BY THE RIVER! *ramlar på ett bord"

Ahahahahah... ? Matt Foley? Motivational Speaker? Någon? Nähä...

Filmerna jag hunnit se är däremot bra... eller så där. Funny Face var inte lika bra som jag hoppats. Den var inte i närheten av samma spektakulära "nu måste jag gråta"-feeling som man fick av Roman Holiday och Breakfast at Tiffany's. Dessutom hade jag lite svårt att acceptera Dick Avery som Jo Stocktons (Audrey Hepburn) kärleksintresse. Hans ansikte var rätt... läderartat och det kändes som om hon blev kär i honom enbart för att han spelades av Fred Astaire (vilket nog var fallet). Det hjälpte inte heller att någon kommenterade den sista kärleksscenen där puss o kram ingick med ett inlevelsefullt "åh pappa"... kommer aldrig mer kunna se Funny Face ... eller jag kan tänka mig att se om Audrey Hepburns hippa dans.

Idag när jag gick på Friskis&Svettis, ja ni läste rätt, och dansade... afro(?) i mina svarta träningskläder kände jag mig lite som Jo.

Såg äntligen Up och älskade den. Så fin... dessutom insåg jag under filmens gång att Edward Asner var Carl Fredricksens röst. ED ASNER! ... okej, det är antagligen BARA jag som fattar varför det är häftigt. Asner var även rösten åt Cosgrove på den kortlivade dock fenomenala serien Freakazoid!. Han var en mäktig man den där Cosgrove. Var och en lyssnade på honom, även de yttre gudarna, när han sa "Cut it out!" och han var alltid beredd att ge ett gott råd eller två. ... jag vill vara Cosgrove när jag blir gammal.

Såg också Cloudy with a chance of Meatballs och ja, jag erkänner, det var enbart på grund av titeln (och för att någon skrev att den fick en att tänka på tiden då Dali gjorde film med Disney) men den var faktisk en av de bästa animerade filmer jag sett på länge. Den var en lycklig, skojig historia om matregn och bli accepterad för den man är. Bäst av allt, Neil Patrick Harris gör rösten till markattan Steve(!). Dessutom fanns det här med i början av filmen: