Episkt

Spelade in både delarna av vårt Sjömansepos igår (Del I - Förlust, Del II Förvandling) och vi hade hela fyra skådisar i studion. Ganska mäktigt.

Jag höll i spakarna under första delen... eller jag tryckte på knapparna är väl mer korrekt. Det var mycket svårt. Det var typ hundra.... TUSEN knappar.

Okej... det var fyra. Men det var svårt ändå. De såg alla likadana ut.

Eller nej... de hade alla varsin färg som matchade klistermärkena på mikrofonerna. Så svårt var det inte.

Hur som helst. Det var fantastiskt roligt att spela in en radiopjäs med fler än två skådisar för en gångs skull. Jag börjar helt ärligt bli rätt trött på den där Hanna. Hon kan knappt hålla koll på fyra knappar. Dålig tjej.

Ebba vara också mycket förtjust. Bästa kommentaren var nog hennes: "Åh, Hanna. De [Lalle å Anna] var så duktiga! Kan de inte bli våra slavar?"

Men det var då. Nu är nu. Och nu skriver jag uppsats och jag måste skriva minst 1100 ord innna lunch. Men jag har insett en sak. Plötsligt blir allt kristallklart. Jag... jag hatar min uppsats. Varför måste jag egentligen skriva uppsats? Det är ett slöseri med min fenomenala talang. Fakta och Passion går inte så bra ihop. Jag måste få hitta på lite grann annars blir jag knäpp. Och när jag säger knäpp menar jag "här har du en fin tröja där du får krama dig själv hela tiden och här är ditt nya rum med fina vita, mjuka väggar och inga vassa hörn"-knäpp. Ingen vacker syn.

Bara att hålla ut antar jag. Imorgon, klockan tre, måste den här uppsatsen vara klar på ett eller annat sätt (antaligen blir det på "ett annat sätt") och sen då! Då blir det poesipubrunda med Rondellen. Det kommer att bli awesome-sauce. Kifkt till och med.

PS. Gav min mamma BBC serien The Singing Detective i födelsedagspresent och vi såg det första avsnittet i söndags. Alltså... den serien, hörrni! Såg bara ett avsnitt som sagt men vet redan nu att jag älskar den.

Mitt nya favorit citat: "Bastards. I'll wipe you out. Don't you know who I am? I'm the... I'm the Singing Detective!"