You gotta suffer for your art

För första gången i mitt liv måste jag kompromissa när det gäller min konst (eller vad man nu ska kalla det).
Ett, det måste vara ett tre minuter reklamavbrott i våra pjäser.
Två, vi får inte hej vilt välja låtar.

Okej, först blev jag lite besviken angående låtarna men det är faktiskt inte musiken som är viktigast. Det vi skriver måste kunna stå på egna ben. Sen, det där med reklamen... it's this sort of world, Gandalf!

Livet är på detta vis och egentligen är det bara nyttigt att jag vänjer mig vid det. Jag kommer inte alltid kunna ta ut svängarna hur jag vill. Det kommer alltid finnas något man måste anpassa sig till. Faktum är att många av mina favoritregissörer/författare/serieskapare bara har blivit sämre när de blivit tillräckligt kända för att inte behöva kompromissa längre.
Det fina är att lyckas göra något bra fast det blir ett reklamavbrott. Jag tror att det kommer göra mig gott och bidra till att det jag skriver blir bättre.

Dessutom! Nu har jag en ursäkt att leka plågad författare. Typ sitta på en pub, ett glas rött i ena handen, en cigarill i andra och vråla om hur "The Man försöker hindra mig att uttrycka mina inre demoner! Mina inre demoner!" sedan faller jag av stolen, välter glaset. Bartendern suckar (för det här händer nästan varje kväll) och frågar ointresserat om jag mår bra där nere på golvet. Jag viskar/väser deprimerat: "Jag är faktiskt ett geni! Faktiskt!"
"Visst är du det", säger bartendern (utan värme eller övertygelse)
"Ett geni... " sluddrar jag, kryper över golvet, fram till en blomkruka och...
"Suck", suckar bartendern och går iväg för att hämta en mopp.

Aaaahhh... det fancy life. The good life. The life of kvinnligt geni. Man kanske inte får så mycket gjort. Mest är man full och klagar på The Man men det är en jäkla cool image.
Ska snart sätta igång med det...

PS. Jag gillar Peter Englund. Han säger bra saker och om Svenska Akademin var samlarkort skulle Englund vara... en ovanlig pokemon. Ville bara få det sagt. DS.