En Dekamesterhistoria

Romarna Ringde och Ville Ha Tillbaka Sin Livsstil
eller
Fimpa i Fontanellen

Fattade ni förresten? Dekadens plus semester är lika med "dekamester"! Jag har myntat ett nytt ord så släng hemester i väggen. I år är det dekamester som gäller! Gah... det här blev ett sjukt långt inlägg... men jag har så mycket att berätta!

***

Hela den här semesterhistorien skulle jag kunna berätta enbart med hjälp av en lång rad nyuppfunna internskämt men jag ska försöka låta bli. Ni får säga till om något är luddigt så ska jag försöka göra saken oklarare (Haha... den lånade jag ifrån Salvador Dalí.)
Hoppas att det inte ska bli alltför svårt. Jag är fortfarande lite studsig och hyper ifrån resan och kan inte riktigt skilja på vad som är genuint roligt och vad som är en du borde ha varit där-historia.

Låt oss ta det ifrån början!

Vårt lilla äventyr började redan på då tåget lämnade Uppsala. Jag pumpade mina knutna nävar i luften för att visa min iver. Ett tag funderade jag på att göra Ceasar-hälsningen eftersom vi skulle till Italien men vi kom fram till att det kunde missuppfattas.

På Skavsta träffade vi en charmig man. Han låtsades plocka insekter ur Lisas hår på charmigt vis och informerade henne att han minsann kunde se att hon knarkade på hennes ögon och att det var tur att vi skulle åka till Italien för där fanns det mycket fint knark. Person space var något som hände andra människor och inte den här mannen. Han stod liiiiiiiiiite för nära oss i kön och blåste på vårt hår (awwww.... ewwww... ) och i våra öron. Chaaaaaarmigt.
När vi fått våra boardingkort kollade sprang vi ombord planet och lyckades fly undan detta charmtroll.

När vi kom hem till Amanda besannades våra vildaste önskningar. Vi bjöds på lasagne, pizza och en liten snitsig pastarätt med mozzarella som Amanda svängde ihop. Hon tycker det är lätt att laga mat. Bara så ni vet.
Vi fick fint vin och chokladcroissanter och satt på hennes fina balkong och bara njöt av livet. Som ni ser började vi på en gång med vår crazy bananas dekadens/lyxsemester.

***

På fredagmorgon är det här det här i princip det första jag ser. Nice. Vi åt vår frukost på denna soldränkta balkong.

Jag tror det var ungefär vid den här tidpunkten (alltså mellan midnattsvinet och frukosten) som Cola-Chevin föddes (uttalas typ Cho-cha Che-vin). Han är Hattens bebis. En brådmogen liten krabat. Och... och... jag tror det här är en sån där du borde ha varit där men lita på mig. Hahaha... det var jätteroligt. Comedy gold.

Det var tjugo grader varmt. Solen sken. Men vi vandrade ändå igenom staden på en tröttsam promenad. Torino har många fina, raka gator. Vi åt glass på torget där Nisse (för er som inte är bekant med Perssonska/Passionska humorn: Nisse = Nieszche) blev galen och försökte hångla med en häst... eller var det kanske så att han bara ville kramas lite? Whatever. I've heard it both ways.


Efter glassen satt vi i en park i ett par timmar, i skuggan av ett träd/buske. Nämnde jag att det var tjugo grader varm? Och att solen sken? Och att vi drack vin och åt pizza i denna park? Det är så man stavar Himmelriket.


På kvällen körde vi en sån där appertiva. Alltså, du betalar en liten, resonabel summa pengar. Får en drink och sedan får du äta HUR MYCKET DU VILL AV EN GIGANORMBUFFÉ! *host, harkel* Det var väl trevligt.... förlåt för mitt utbrott men jag gillar verkligen mat i överflöd. Frosseri är min melodi. Men maten fanns inte bara i överflöd. Den var god också. Sånt är viktigt tycker jag. När man blev mätt blev man också lite ledsen för det betydde att man inte kunde äta mer. Inte ens i Italien fanns ett vomatorium i närheten när man behövde det.

Resten av kvällen och en bra bit in på natten vandrade vi runt i Torino (staden som inte somnar förrän mellan kl 3-7 på morgonen) och roade oss kungligt.

***

Man skulle kunna tro att det inte blir bättre än så här men om ni tror det så tror ni fel! FEL SÄGER JAG!
De följande dagarna bestod av lika mycket frosseri. Jag jazzade in och ut ur en metaforisk garderob (det är en specielldans, om ni ber snällt kan jag ge er en liten uppvisning.) Vi åt magisk pizza på en jazzklubb där vi även bjöds på riktigt god limoncello.
Vi hängde på en rombar där vi fick romshots som serverades i glass gjorda av choklad. Vi var delfiner. Vi kväkte, knäppte, bräckte (eller vad tusan nu delfiner gör), beskyddade varandra samt vallades runt som virriga får av Steffo (vår Shepherd).
Larsson lärde mig också att dansa den kvällen. Hon är min grammatiknazist (och det menar jag på ett bra sätt. Som Hitler... fast snäll) och min Patrick Swayze på en och samma gång.

***

Söndagen blev vår bakisdag. Vi vaknade klockan tolv och Amanda tillredde då världens godaste lasagne. Seriously. Hon dränkte den i olivolja och först tänkte jag "vaaa?" men sedan visade det sig att hennes teknik skapade världens godaste lasagne (som sagt). Och medan vi satt där och var lite hängiga fast lasagnen var så god glider Amanda in i köket med vinet i högsta hugg och frågor om det skulle passa med liten slurk vin till maten. Föreställ er fyra förtjusande damer som bara lyser upp av ren och skär lycka. Viiiiiiiiiiiiiiiiiiiin.

På kvällen hängde vi på en pub och bara existerade. Anna, Hatten och Amanda lekte white trash morsor. Amanda gick sin egen väg och döpte sin son till "Kevin"... fast hon stavade det med "Z".

***

Måndagen blev en värdig "sista kvällen" i Torino. Vi åt glass (igen) som vi köpte i en pastellfärgad glassbar. Vi år pizza på ett ställe som Steffo rekommenderat. Han förklarade att där kunde vi få äta "serious pizza". Jag måste erkänna att jag först tvivlade på att denna "serious pizza" kunde slå pizzan vi ätit på jazzklubben men ack... vilken tur vi hade! Jag hade fel. Den seriösa pizzan var klart seriös. Jag år en päron och gorgonzolapizza och ja, det låter kanske lite konstigt men det är fabulöst gott.
Vi fick alla hjärtformade pizzor. För att vi var så snygga. OBS; Sant.

***

Sista dagen var vi alla otroligt gråtmilda. ”Vi flyttar hit och struntar i världen och festar för evigt” osv. Tyvärr var vi tvungna att åka hem. Men innan vi åkte besökte vi filmmuseet i Torino och det var värt det. När vi satt på bussen började en man spela dragspel och det kändes som vi var med i en film (jag kallar den filmen för Den Sista Falafeln) och att musiken var vårt soundtrack och då… då! Då började dragspelsmusikanten spela Bella Ciao! Han spelade VÅR låt. Jag svär, jag grät lite grann av lycka. Det var ett perfect moment.

Tillslut var vi tvungna att åka hem igen och Resan avslutades officiellt på Donken i Uppsala där vi avnjöt en välbehövd frukost.

***

Om jag måste välja ett, enda ord för att beskriva vår dekamester blir det givetvis AWESOME-SAUCE!

PS. När jag kom hem på onsdagen duschade jag. Det var fantastiskt. DS.

Övrigt:
Drinkar som vi drack:
Strawberry daiquiri (den allra bästa du kan tänka dig)
Apple & Eve
Singapore Sling
Mojito (+Passion)
Mexican Passion

När kvarterets fyllon ger en konstiga blickar är det dags att dra vidare.

Dat ass! *pervo leende* (okej, det där var kanske mest jag som höll på med)

Vi ska fimpa, fimpa i fontanellen. Det ska vi göra, göra hela kvällen (fin sång skriven av Larsson)

Sir! Sir! Am I bovvered! Sir? Look at my! Look at my face! Am I bovvered!?! I ain't bovvered!

Sista monologen: Och när jag steg ombord på flygplanet insåg jag hade jag lärt mig så mycket i Torino. Jag hade lärt mig att dansa. Dirty Dancing without the dirty. Jag hade lärt mig att det faktiskt fanns snygga italienare och hur man jazzar in och ut ur en garderob. Men viktigaste av allt; jag hade lärt mig att goda vänner är bra att ha men det är bättre med ett glas vin i handen än två vänner ute i en park på råttsafari.

Rulla eftertexterna... samt montage på snygga italienare...

FIN