Mina Demoner

Mina föräldrar har länge känts sig lite skyldiga för att de gett mig en så fin och normal barndom.
"Hur ska du kunna skriva viktiga romaner om vi inte ens låste in dig i en garderob (no pun intended) när du var liten?" brukar de säga och se ursäktande ut, "Nu är du vuxen och relativt normal."

Men lite traumatisk barndom har jag i alla fall kom vi fram till idag. Detta tack vare en Lärare, Herr "Jag har Absolut Ingen Koll På Filmer som Passar för Barn"
Jag var kanske åtta år och eftersom hade lämpats av på sommarfritids som var extremt tråkigt. Men när läraren meddelade att vi skulle gå på bio en dag tändes hopp i mitt lilla barnhjärta. Bio! Tänk, vilka äventyr man kan få se på den stora duken, tänkte jag eftersom jag uppenbarligen var en störigt lillgammalt barn som visste vad det minsta benet i kroppen hette och var det satt (det gör jag inte längre).

Tyvärr lyckades läraren släcka det här hoppet genom att meddela att det var Hundhotellet vi skulle se, en film som jag idag uppskattar för den är mysigt tecknad, så där lagom lunkig och lite små finurlig hela tiden. Men då, som liten sockerstinn flicka ville jag inte se något sånt. Jag ville se ett färgglatt Disney-verk. Uppenbarligen ville vår lärare vara politiskt korrekt eller nåt sånt. Jag vet inte. Han ville definitivt inte se filmen själv för han somnade nästan på en gång medan alla barnen runtomkring honom dog av uttråkning i biosalongen. Tyvärr var det här bara första delen av mitt enorma Barndomstrauma.

Till hans försvar försökte han senare gottgöra sitt misstag genom att föreslå att vi skulle hyra film nästa dag. Jaaaaaa! Tänkte vi alla och började vilt rusa runt i videobutiken och slet till oss Räddningspatrullen och liknanade.
"Nej", säger läraren, "Den här ska vi se. Den har gulliga kaniner på framsidan så den är nog bra."
Vi barn var lite tveksamma. Filmen såg en aning... seriös ut men... det fanns faktiskt gulliga kaniner på framsidan så vi tänkte "whatever... visst, gulliga kaniner. Bara vi får vår fix av tecknat."

Tillbaka på fritids sätter läraren igång filmen och går ut från rummet. Filmen vi ska se visar sig vara Den Långa Flykten eller Watership Down. Visst finns det gulliga kaniner med i den filmen. Men de blir slitna i bitar av hundar och andra kaniner. De fastnar i taggtråd. De blir rabiata och dreglande monster. Sedan kommer den mörka dödskaninen och hämtar dem. Det finn en dödskanin som kommer för att hämta dem. Dödskanin. Och sen finns det här:



Gah! Vem får för sig att visa nåt sånt för barn?! VEM!?! Jag misstänker att läraren hade världens sämsta filmkunskap men det är fortfarande hans fel att jag hade mardrömmar och fortfarande har svårt i påsktider. Alla dessa kaniner... vart man än vänder blicken... alla dessa kaniner... de kanske ser ut att vara gulliga men de är bara SEKUNDER IFRÅN ATT SLITA VARANDRA I STYCKEN!

Som tur är blev jag i alla fall skadad för livet. Det skapar ett fint, plågat kvinnligt geni. Ett geni med kaninfobi.