Lugnet

Skulle vilja skriva nåt mer utförligt men hela gårdagen är indränkt i ett sorts febertöcken.

Även idag har jag feber vilket gör det tredje dagen i rad. Hurra!

Men det var en fin dag igår. Jakob verkade också nöjd vilket är det viktigaste antar jag.

Jag höll ett tal på mottagningen. Folk skrattade, folk blev rörda... jag svär... det var nära nog ett par tårar här och var. Fast inte jag. Är inte den sentimentala typen. Det var faktiskt inte så att utgångspunkten för mitt tal var hur jag inte kunde låta bli att tänka på Jakob som den där guldlockige, trinde pojken som vägrade ta av sig sin riddarrustning i plast och som jag försökte sälja som vakthund till arga, elaka kineser. Mitt tal handlade inte alls om det. Inte alls. Säger vi.

I studentpresent gav jag min bror en kokbok (med enkla recept... nu behöver jag förhoppningsvis inte oroa mig över ifall han kommer att äta mer än bara pasta och majs) samt en bok, Liven längs linjen, skriven av sportjournalist som han tycker om.

Jakob sa till mig, under mottagningen, att han hade lust att sätta sig ner och läsa den på en gång. Jag bara: "Srsly?"
Inte varje dag man får höra från honom att han knappt kan hålla sig ifrån en bok.

Övrigt:
Jakob gav mig även min födelsedagspresent igår: Människor som gått till överdrift av Kalle Lind. En mycket lärorik bok... tror jag. Mamma och pappa lägger beslag på den hela tiden. Samt Plastic Beach. Fast den finaste presenten han gav mig var nog när han sa att han försökt leta efter en biografi om Nikola Tesla
Jag; ”Åh! Du lyssnar faktiskt på mig när jag pladdrar på som en idiot!”

Okej… kanske är det inte så lätt att undgå att jag finner Nikola Tesla fascinerande (läs: dyrkar honom som den elektriska guden han är!) men jag blev fortfarande mycket rörd.

**

Slötittade på ett avsnitt av Fringe igår. Sämst!

Handlingen var otroligt tradig. Det hela började med ett bröllop där vi får se att brudgummen är judisk. Plötsligt börjar alla judar dö medan brudens familj klarar sig helskilnade.

Mystiskt?

Nej, inte alls.

Precis innan alla började dö hade farmodern pekat på en tyst liten man i ett hörn av rummet och börjat skrika nåt i stil med: ”Det är han! Han var där! Det är han!”
Och vem var den lille tyste mannen? Jo med tanke på att han hade blont, vattenkammat hår, små runda glasögon med tunna bågar och ett försmädligt, överlägset småleende på läpparna var han uppenbarligen en nazist.

Redan innan vinjetten satte igång sa jag högt: ”Det är ju uppenbart att den där killen är en odödlig nazist som arbetade på samma koncentrationsläger som farmodern överlevde och antigen är han själva giftet, typ nåt i hans kropp, eller så har han tillgång till ett supergift som bara dödar judar eller nåt i den stilen.”

Jag hade rätt. På varenda punkt. Är inte det sorgligt och ett tecken på lata manusförfattare?

Den här nazisten som var över hundra år var så fullkomligt löjlig. Först och främst. Hela hans stil bara skrek ”ond nazist”. Det skulle inte kunnat bli tydligare även om han tatuerade in "nazi 4-ever" i pannan.

Jag tror det värsta var när vi fick reda på vad den odödliga nazistens slutgiltiga mål var: En konferens med tema tolerans.

Åh-kej.

Åååååhhhhh-kej.

Vi fattar! Det är ironi. Skarp, bitsk, smart ironi. Tack för att ni trycker ner den här ironin i våra halsar.(OBS. Sarkasm)

Wow. Kära manusförfattare… ni orkade verkligen anstränga er... inte ens lite grann.

Det enda positiva med det här avsnittet var att den onde nazisten bodde i en mycket fin funkisvilla med bra läge. Ett rent nöje att titta på det huset.