Tönten

Häromdagen stoppades jag utanför Pressbyrån av en tioåring (nej, hon var typ fjorton... femton... sexton... sjutton... de ser alla likadana) som frågade om jag inte kunde köpa cigaretter åt henne (hon hade pengar som hon ville ge mig.)

Min reaktion: Å nej... moraliskt dilemma. Jag står vid ett vägskäl. Typ Hercules arla stod upp, en morgon, i första sin ungomd, fuller av ångst och twijk
Med huvudet fullt av Stiernhielm blev jag därför helt ställt och försökte snabbt komma på en bra ursäkt så jag bara kunde rusa förbi. Kunde inte bestämma mig om jag skulle skylla på att jag hade bråttom till T-Centralen eller om jag inte hade ett leg med mig. Det jag tillslut mumlar fram är: "Jag är ett tåg." och går sedan nästan rakt in i en glasvägg.

På tunnelbanan spenderar jag sedan tio minuter med att upprepa mantrat: "jag kommer aldrig mer att se den där jäntan och därför spelar det ingen roll att jag betedde mig en smula sinnesförvirrat"

Men så här i efterhand har jag bara en stilla undran... varför måste jag vara en sån tönt? Är det för mycket begärt att jag ska kunna vara åtminstone en smula cool då och då?

Varför måste vara varje sociala möte bli ett lika krångligt problem som när Spider-man inte visste vem han var kär i; Liz Allen, Gwen Stacy eller Mary Jane Watson för visserligen gillade han Liz men Gwen var han bästa vän och har alltid funnits där för honom och Liz hade faktiskt fortfarande känslor för Flash Thompson men han var upptagen med att flörta med Mary Jane som i sin tur flörtade med Mark Allen men han hade blivit förvandlad till Molten Man av Green Goblin och superskurkar trasslar bara till kärlekstrippeltrianglar och… och jag tror precis jag besvarade min egen fråga.

Suck... nä... jag är nog rätt nöjd med att vara lite töntig, lite socialt inkapabel och hela valsen. När allt kommer omkring kan man kanske se tillbaka på allt det här och skratta.

Ha, ha, ha...

Eller vet ni vad? Strunt samma. Jag har en serietidningssamling att sortera.

Catch you on the flipside!