Det enda jag ångrar från igår är att jag har myggbett lika stora som en femkrona. Det är nästan bisarrt hur mycket myggen gillar mig. They just can’t get enough och så vidare.
Kanske ångrar jag också att jag inte åt mer av den himmelska maten. Känner att min prestation inte var så bra som den kunde ha varit. En dekadent romare hade bara skrattat åt att jag bar tagit en portion. Suck… jag är så trött på de där romarna. Tror att de vet och kan allt men man måste erkänna att ingen kan marschera i formation riktigt lika bra som dem eller laga lika absurda maträtter. Myrslok och svalägg? Wraps med skivad leopardsvans? Inte min favoriträtt.
Precis som förra året fanns det mat i överflöd (fast inga wraps med leopardsvansar som tur var). Det skålades och det sjöngs fina snapsvisor. Efter maten dansade vi som det sig bör kring midsommarstången som var pryd med årets människor (Maria Montazami och Lady Gaga). Det hölls två tal. Ett strukturerat och ett mindre strukturerat. Jag låter er gissa vem som höll vilket tal. Ledtråd: Det ena handlade om smör.
Konstigaste på hela kvällen var nog att jag och Hatten helt sonika bestämde oss för att kolonialisera Amanda. Att jag sedan tyckte det var överdrivet kul att kalla henne för boy med spelat förakt ska vi kanske inte tala om.
När jag tillslut åkte hem hade jag bästa tajmingen. Bästa. Tajming. Någonsin. Ingen har haft bättre tajming än vad jag hade igår.
Jag var tvungen att knalla hem klockan fem halv sex på morgonen samtidigt som himlen försökte dränka mig. För att inte göra promenaden hem lika lång så låtsades jag att jag var en privatdeckare i en bok av Raymond Chandler.
Tur att gatorna var öde för annars hade folk stött på en dyblöt donna klädd i en käck bluh-äj-ser (ganska säker på att det stavas så) och en riktigt skarp sextiotalsklänning som precis hade blivit förråd av sin annars lojala sekreterare. Regnet sköljde bort aftonens synder men med tungt hjärta insåg jag att de gamla synderna snart skulle ersättas med nya. Typ så var min promenad hem. Ond, bråd död och tragedier. Det var rörande och spännande på samma gång. Mest av allt var det blött.
Tyvärr är mitt liv inte en roman skriven av Raymond Chandler. Jag vet inte riktigt vilken typ av roman jag lever i men den som skriver den måste ha ett sjukt sinne för humor för när jag vaknade imorse och halkade ner lite nonchalant för trappan hörde jag det här från min pappa som pratade med min mamma: ”Vi borde skaffa matchande träningsoveraller.”
Jag misstänker att det är ett skämt. Jag hoppas att det är ett skämt. Hur som helst, grymheter i stil med föräldrar som bär matchande träningsoveraller bör man inte utsätta sig själv för alltför tidigt på morgon därför halkade jag upp för trappan igen.
Har inte gjort något vettigt sedan dess... om inte halvhjärtade försök att skriva räknas. Men de var som sagt halvhjärtade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar