Speciellt då jag är otroligt lättdistraherad.
Exempel:
Sitter och skriver och plötsligt slår en tanke mig: "Undra om det finns fanfiction till Arsenik och Gamla Spetsar...... "
Jag skrattar lite åt tanken och försöker fortsätta med att renskriva ett kapitel av förra årets NaNoWriMo. Men tanken vill inte lämna mig så tillslut blir jag tvungen att använda min "mad google-fu skills"... bara för att se efter om det finns en sådan historia. Bara en kort stund....
Det gör det. Det finns inte bara Arsenik och Gamla Spetsar-fanfiction utan även Jonathan/Einstein slash (vilket i princip är Boris Karloff och Peter Lorre slash. Yeeeessssss... det är nåt fel på mig.)
Jag tror jag dör. Jag smäller av. *poff!*
Skönt att veta att det inte bara är jag som sitter och funderar på sånt här.
Åh gudars... nu börjar jag få lust att själv skriva Jonathan och Einstein slash. Nnnngghg.
Okej... jag gör det!Det är det enda sättet. Måste få ut det här ur mitt system! NEJ! Får inte ge efter! Det är så det börjar, förstår ni. I ena stunden tänker man... "jag ska bara skriva en Jonathan/Einstein historia och sen ska jag skriva rent kapitel fem av den konstiga sci-fi historien om månmänniskor" och innan du vet ordet av så börjar du skissa på en Rick Blaine/Ugarte historia. Någon hejd måste det vara.
Jag menar... vem vet var det kan sluta? (Sam Spade/Joel Cairo... det är där det kan sluta.)
Åh nej... nu vill verkligen skriva en Johnny/Einstein.
Egentligen är allt det här Peter Lorres fel. Säger vi. Han är fantastisk i alla sina roller och hans första namn var Lazlo Löwenstein. Läs det högt: Lazzzzzzlo Löööööwenstein!
Är det inte kanske det Bästa Namnet? (Förklarar fortfarande inte varför jag vill sätta mig ner och skriva en psykopatisk och alkoholiserad romans)
Såg M av Fritz Lang igår och denna film är inte bara en proto-film noir utan även en av Peter Lorres första riktigt stora roller och han är rent fenomenal.
Det har gått 79 år sen M spelades in men den är fortfarande lika bra. I början av filmen satt jag och tänkte på hur jag hade noll sympati för Hans Beckert men under filemsn gång, mycket tack vare Peter Lorre, kom jag på mig själv att tänka: "Å nej! Hoppas han hinner gömma sig!" och insåg med ens att jag sympatiserade med en barnamördares rädsla då han blir jagad av en mobb.
Hela tiden satt jag och resonerade med mig själv om hur det inte fanns något som kunde ursäkta Peter Lorres karaktär men ändå... just av den anledningen blev det lite jobbigt att se filmen men också det som gjorde (och gör) den så bra än idag.
Få filmer hamnar i samma klass som M och många filmer idag har mycket att tacka Fritz Lang för. Till exempel var det här en av de första, kanske den första, filmen som använde sig av det musikaliska ledmotivet för en karaktär. Redan innan Hans Beckert kommer med i bild vet vi att han är i närheten då vi hör honom vissla "I Bergakungens Sal".
Srsly. Petter Lorre! Personligen placerar jag honom i samma kategori som Nikola Tesla och Marie Curie.
Såg om Arsenik och Gamla Spetsar och vet ni... första gången jag såg den dog jag nästan (det var för att jag skrattade hela tiden och eftersom jag precis opererat min brutna käke (lång historia) gjorde det fruktansvärt ont men det gick inte att inte skratta) och andra gången jag såg den skrattade jag men tänkte "ah, den är inte lika rolig som jag kom ihåg den" men tredje gången! Tredje gången jag såg om den (alltså nu) skrattade jag lika mycket som första gången. Dr Einstein (Peter Lorre) och Teddy (vet inte vad skådespelaren heter) äger varje scen.
Öm oj... det här blev lite långt men så går det när man skriver om Peter Lorre. He's just that awesome.
PS. Vet ni också vad som är awesome-sauce? Att jag har vänner som förstår varför jag piper av lycka av att bara av att se dvd-fodralet till en Fritz Lang film och dessutom tycker det är positivt. DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar