När jag får hem dem ska jag sitta i ett nedsläckt rum och bli randig av ljuset som silas genom persiennerna. (Anteckning: Skaffa persienner till vardagsrummet) Sen ska jag kanske också titta på filmerna.
Andra Intressanta Fakta TM: Elisha Cook som spelar Wilmer i The Maltese Falcon var en skådespelare som hade en lönsam skådespelarkarriär. Han spelade för det mesta fega skurkar eller mesiga olycksfåglar. Han gjorde det bra. Han hade sin grej och utförde den snyggt och prydligt. När han dyker upp i en film kan man vara rätt säker på att det kommer att gå dåligt för hans karaktär. Hans karaktärer brukar ha tur om de enbart är gravt traumatiserade när filmen är slut.
Eftersom det är ganska lätt att blanda ihop en karaktärsskådespelares typer med skådespelarens egna personlighet har jag fått en bild av Cook som en lite menlös figur och Bogie som en man som knappt kan steka ett ägg utan föra en hårdkokt monolog.
Nu när jag läst lite mer om dem har jag fått en ny bild av dem. Bogart till exempel gick länge och oroade sig över ålderskillnaden mellan honom och Lauren Bacall.
Och Elisha Cook var uppenbarligen ett mystiskt väsen. När han inte spelade in film bodde han i bergen där han fångade forell i forsen. När Hollywood behövde en skurkaktig usling kontaktade de honom och Cook tog sig ner från bergen och gjorde sin grej och sen drog han sig tillbaka till bergen för att fånga forell igen.
John Huston (regissören till The Maltese Falcon) beskrev det så här:
"[Cook] lived alone up in the High Sierra, tied flies and caught golden trout between films. When he was wanted in Hollywood, they sent word up to his mountain cabin by courier. He would come down, do a picture, and then withdraw again to his retreat."
Jag tänker mig att man använde sig av någon form av gigantisk strålkastare för signalera att de behöve Cooks expertis. Eller så hade de en form av hemlig ritual för att tillkalla honom och Cook kände liksom av det, stannade bara upp med en forell i handen och sa: "There's a need for me." vänder sig till sin hustru Peggy, "Smoke me a kipper, I'll be back for breakfast." och sen kastade han sig på sin ståtliga springare och red ner till Hollywood.
Det här är inget jag vet säkert men man kan spekulera. Det får man.
Annars...
Igår var vi och dansade till utländska toner på Katuschka. Det var länge sen jag hade så svårt att lämna en klubb. Tyvärr tappade jag min bananbrosch jag fick av Anna. Det är mycket sorgligt för det var en fin bananbrosch. Om ni hittar ett bananformad ting på Kalmars golv så får ni gärna höra av er. Den är saknad.
Och avslutnings vis...
Men för guds skull, Fantomen, håll det inom tankebubblan och säg det inte högt för vem vet vad som kan hände. Savarna kommer antagligen flippa ut och jag menar verkligen flippa ut...
Till påsk ska jag åka till föräldrahemmet och mina föräldrar har Svenska Dagbladet. Därför kan ni vänta er en hel del Fantom inom en inte alltför avlägsen framtiden.
Ni har tillåtelse, kära läsare, att spontant utbrista "hurra, hurra, hurra!"
Spontanitet har faktiskt sin tid och plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar