Vilket jag också har (man fick klistermärken) och jag har en nyckelring med Fantomen men det är faktiskt bara coolt. Det är svårt att sluta älska Fantomen, det är också en mycket komplicerad kärlek. Till en början är allt spännande. Djungeln, dödskallegrottan, det goda märket, Fantomenkrönikorna, den där gången Fantomen slogs mot KKK och den där gången han var klädd som en karolin. Det var bara awesome-sauce, inget snack om saken.
Sen börjar du faktiskt fundera över en del underligheter, som hur det ibland framställs som stamfolken vore helt hjälplösa utan den store starke Fantomen och varför har alla Fantomen genom tiderna bara gift sig med inhämtade amerikanska/europeiska damer?
Fast Lee Falk försökte ändå. Diana gick från hjälplös till FN-arbetare som kan ta vara på sig själv och om det faktiskt kommer en ny Fantomen film vill jag att hon ska spelas av Natalie Portman.
Det är svårt att inte älska hur desperat Fantomen-serien känns ibland. Lätt stela budskap om hur vi är alla lika värda insprängd i en historia om en hemlig klan med alligatormän (och kvinnor!)
Varje gång jag gör mig lustig över Fantomen påminns jag om hur mycket jag tycker om den här killen. Lee Falk är toppen på sitt vis, han skapade helt enkelt en rollfigur som aldrig skulle förlora i kampen mot ondskan för den Vandrande Vålnaden kan aldrig dö. Och ibland hittar han gömda städer i djungeln där det finns romerska legionärer som tiden glömde och det är bara fantastiskt.
Anledning till min lilla korta hyllning till Fantomen är för att jag blev enormt peppad av den här essän i DN - Så blev Fantomen en fyrbåk i mörkrets hjärta av Sverker Lenas. Och för att Judiska Museet har en uställning, Superhjältar och antihjältar i tecknade serier - från Stålmannen till Fröken Märkvärdig som jag måste se.
1 kommentar:
Intressant och trevlig betraktelse, och tack för artikeltipset!
Skicka en kommentar