Inside the Geek's Freezer

Som jag nämnt har jag försökt hålla tillbaka min dryga nördpersona. Hon är en liten best. Fast min nördighet innebär inte alltid dryghet och att hyscha åt folk när jag tittar på Sherlock Holmes (haha! kanske tur att jag inte bor med folk längre för ni kanske trodde ni var i säkerhet pga sherlock är på paus men nu har elementary börjar och där är lucy liu dr watson SÅATTEH JAG HYSCHAR TILL OCH MED ÅT MIG SJÄLV NUMERA)

Ibland träffar jag en likasinnad vilket resulterar i ett evigt tjat om Peter Lorre, Den Där Scenen i Bullit där de pratar om känslor som är det roligaste någonsin och Den Andra Scenen i Bullit där de stirrar i en halv evighet på en faxmaskin (deras tindrande 60-tals ögon blir fyllda av extas pga faxteknik). Ibland händer det att jag klockan två, efter ett par öl, allvarligt och länge diskuterat dynamiken mellan Leonardo och Raphael.

. . .

Äh... om det finns någon som tvekar kan jag meddela att jag inte pratar om renässansmålarna utan om ninja turtles. So yeah... där har vi också ett exempel på text som innehåller negativt antal överraskningar.

En del kanske säger ”men det är ju bara tecknade serier!” vilket gör att jag drar förnärmat efter andan och utbrister nåt i stil med ”I SAY! Hur vågar ni påstå något så idiotiskt i min närvaro? I do declare I have the vapors!” eftersom jag av olika anledningar förvandlas till en sydstatsdam före inbördeskriget när jag blir förnärmad. Allt det här är helt sant.

Det värsta jag vet är när jag gnäller över att den senaste storyn i Wonder Woman helt går emot hennes karaktär och känns inte som en trovärdig utveckling, att någon säger åt mig ”varför bry sig? det är bara en serietidning” Då föredrar jag om ni kallar det för tråkigt istället.

Jag lägger ner en hel del tid på att läsa och köpa serier. Varför skulle jag lägga ner tid och pengar på något om jag inte brydde mig om vad det var jag läste eller tittade på? Varför skulle jag inte bry mig om vad för bild dessa berättelser egentligen förmedlar? Speciellt om det jag tittar på har barn och unga som den främsta målgruppen.

Det finns en dum idé som handlar om att underhållning ämnade för barn/unga kan vara dålig, det är mer okej.

Pfah! Säger jag och menar det också.

Maurice Sendak sa en gång i intervju att han inte skrev böcker för barn. Han skrev böcker som han tyckte var bra och barn råkade gilla hans böcker, därför blev det barnböcker. Han menade att barn förtjänar litteratur och berättelser som inte dummas ner bara för att det är barn som kan tänkas läsa det.

Montaget på 3 minuter i början av Up har mycket mer känsla och gjorde djupare intryck på mig än vad många filmer ”för vuxna” på över 60 minuter har lyckats med.

Därför uppskattar jag Adventure Time, en serie som formligen exploderat i popularitet bland barn och vuxna. Det är en serie som tilltalar mig rent estetiskt men även de berättelser som finns där. Den vill berätta något genuint, ärligt och roligt för alla. Det finns en humor och ton som tilltalar mig som vuxen (och det känns fortfarande konstigt att jag är ”en vuxen” då jag känner mig mer som en vixen haha)

Serien utspelar sig i landet Ooo som står för oändliga möjligheter till äventyr och utforskning för protagonisterna. Men vad som började med nonsensäventyr med magi, robotar och prinsessor i olika former,en lättsam serie med ibland lite speciell humor som lyckades flyga under censorradarn presenterade i senaste avsnittet ”I Remember You” en handling som går ut på hur en flicka tvingas se sin fadersfigur sakta men säkert helt glömma bort henne och vad de betydde för varandra. I avsnittet försöker hon få honom att minnas henne igen men det misslyckas och tvingas inse att han inte längre kan ta hand om henne, det är hon som måste ta hand om honom. Det finns en berättelser här vars tema väcker reaktion även hos mig, den lite äldre publiken (kanske lite, liiite äldre) och det är trevligt med en serie som vill skapa en ton som träffar rätt hos många utan för den skull vara fullpepprad av popkulturella referenser (och jag är ändå inte den som är den när det gäller referenser) utan ett ärligt berättande om två personers öden.

En av manusförfattarna, Rebecca Sugar, som skrivit några av de bästa avsnitten i denna serie, skrev även den avslutande sången som fyller mig med känslor. Hörni. Jag är fylld till kanten med känslor just nu. Såg det här avsnittet i tisdags och känslorna... hörni... det är fortfarande en massa känslor här (och det går att klicka på dem)

Marceline
It's just you and me in the wreckage of the world
That must be so confusing for a little girl
And I know you you're going to need me here with you
But, I'm losing myself and I'm afraid you're gonna lose me, too

This magic keeps me alive
But, it's making me crazy
And, I need to save you
But, who's going to save me?
Please forgive me for whatever I do
When I don't remember you

Marceline
I'm gonna feel myself slipping away
I can't remember what it made me say
but I remember that I saw you frown
I swear it wasn't me it was the crown

This magic keeps me alive
But, it's making me crazy
And, I need to save you
But, who's going to save me?
Please forgive me for whatever I do
When I don't remember you

Please forgive me for whatever I do
When I don't remember you