Var lite nervös innan min första dag som volontär på Berättarministeriet men det gick fantastiskt bra. Jag var nedtecknare vilket innebär att det var jag som satt vid datorn och skrev ner berättelsen som barnen hittade på så de samtidigt kunde de se texten växa fram på den stora skärmen.
Var som sagt nervös men det gick bra. Kändes som jag lyckades samarbeta med den som ledde övningen och försöka se till att ingen började avbryta varandra. Det var otroligt roligt att sitta och skriva och se hur massa händer flög upp i luften och en del barn formligen exploderade av att behov att få fram sitt förslag på namn eller utseende på karaktärerna ("sex armar- NEJ FEM ARMAR!!!")
Man fick en ordentlig energikick av att försöka ta tillvara på all den underbara kreativiteten hos barnen. Påminde lite om när man är på barnkalas och går upp i varv och sedan, gissa vem som sov hela resan hem på bussen sedan. Awww!
Det var dessutom en ganska stor grupp den här gången så vi var måna om att ingen skulle hamna i skymundan vilket är lätt hänt när det är en stor grupp. Mitt jobb var helt enkelt att skriva ner det som sades av barnen som räckte upp handen och uppmana alla ivriga berättare att istället för att försöka smyga fram till mig för att få igenom sina förslag skulle de räcka upp handen.
När vi sedan satt vid borden och arbetade i mindre grupper kände jag att jag hanterade situationen ganska bra. Försökte få några i gruppen att vara tysta utan för den delen bete mig som en sträng lärare. Mutade dem kan man säga att sluta bråka med dem som satt och skrev genom att rita teckningar åt dem av den onda gubben som fanns i berättelsen medan jag lyssnade på två flickor som höll på att skriva en fortsättning och skriva ner förslag på hur berättelsen skulle fortsätta. Pratade länge och väl med dessa två om hur ett rymdslajm som skjuts ur händerna på en tioarmad varelse skulle kunna se ut. Det skulle definitivt vara grönt och kanske självlysande? Om man träffades av det, puttrade man bort eller frätte man bort?
Det var inte svårare än så att vara volontär på Berättarministeriet. Du måste bara tycka att det är kul med berättandet och kunna engagerade dig i barnens berättelser. Har aldrig sett på mig själv som någon som skulle kunna jobba med barn och visst, i nuläget är jag nog inte beredd att vara den som ska ha yttersta ansvaret för en barngrupp (de svepte in i rymdaffären som en fantastiskt galen storm av energi) men att hjälpa till och bara lyssna på allvar när någon behöver hjälp med hur rymdslajm ska se ut, det kan jag göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar