En del luncher åt jag. Var hemma ibland och ibland hängde jag med andra som sagt men det blir lätt att man blir lite hyperbolisk är man är mitt i författandet. Jag hade också ätit kex innan jag börja skriva och jag kan bli speedad av riktigt, riktigt torra kex. Ni vet såna som får munnen att klistra igen och bli en imploderande öken. Mwahmwah.
Och det var menat som ett positivt inlägg för jag var och är fortfarande nöjd med den jag är men numera kan jag vara lite mer rättfram med den jag är istället för att bara överfalla människor med repliker som "gillar strypning det är så intimt" utan någon som helst förvarning pga ibland kokade över av konstigheter i min lilla kropp som behövde ta sig ut. Plus jag var ensam på skolan vilket var det inlägget handlade om och att jag inte alltid vågade säga till när jag var lite sällskapssjuk efter skolan utan bara led i det tysta för jag var lite av en blyg idiot. Jag hade vänner som jag kunde ringa och prata med osv men jag liksom gjorde det inte. Se "blyg idiot".
Tänkte säkert nåt i stil med att "när jag blir författare kan mitt lidande bli stoff för att skapa epos!" och numera tänker jag: "var det så att jag var dum i huvudet när jag var liten? asså, dum i huvudet på riktigt? vill jag ens veta?"
För ärligt talat, om ni bad om att få ett trauma serverat rykande hett från min barndom är det enda som står på menyn den där gången mina föräldrar lurade mig att Ramlösa och Sockerdricka var samma sak.
Men jag har lärt mig att leva med att Ramlösa inte är samma sak som Sockerdricka så det är okej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar