När jag efter många år såg "Labyrinth"

Länge fanns det en referens jag aldrig fattade. Jag vet. Helt galet.

Ni, desperata och rädda att något är fel på denna värld; "Även du, Hanna, förstår inte alla referenser på en gång?"

Mitt svar till er är: "Även jag är blott en dödlig kvinna. Jag tar mig byxorna, precis som ni, ett ben i taget. Ibland tar jag på byxorna bakochfram och ramlar ner på golvet och välter typ en vas eller nåt och om mina halter av slapstick är farligt höga finns risken att en katt blir involverat på ett dråpligt vis. Annars är jag precis som ni."

(plus att hon är... ni vet... lite dum i huvudet. på riktigt.)

HYSCH! .....denna referens, denna mytiska referens, som härstammade från det glammigt glittriga och fruktansvärda 80-talet var följande fraser:

You remind me of the babe
What babe?
Babe with the power
What power?
Power of voodoo
Who do?
You do
Do what?
Remind me of the babe

Vad kunde det här vara? Jag var tvungen att veta. Uppenbarligen var det en film med David Bowie. Där han spelade en karaktär med namnet Jareth the Goblin King.

Och med monstergubbar designade av Jim Henson som skapade mupparna.

Ok.

Plus det var en musikal. Där David Bowie sjunger alla sånger som hör till filmen lite grann. På sätt och vis.

Ok.

VARFÖR HAR JAG INTE SETT DEN HÄR FILMEN FÖRRÄN NU!?!?

Blev traumatiserad av det faktum att jag inte sett den här filmen.

Överdriver, säger ni, kryddar sanningen lite, säger ni... PFAH! Och jag menar det också. Men ni har en poäng, jag överdriver. Jag var väl lite mer... så där lagom töntigt upprörd över att jag svikit mitt mål att ha den allra mest onödiga samlingen av popkulturella referenser insprängd i hjärnan där hur man räknar gör hur den ekvationer skriver mening serietidningar blah blah...

(så fort man tror att det inte kan bli värre... BLAM!)

Om jag ska förklara känslan att se den här filmen i en mening kan jag summera min upplevelse med en skräckblandad förtjusning:

VAD ÄR DET JAG TITTAR PÅ JAG VET INTE KAN INTE ENS... VA?

Vår protagonist heter Sarah och hon hatar sin lillebror och lovar därför bort honom till the Goblin King. IN KOMMER DAVID BOWIE HAN ÄR EN UGGLA ÖRN HÖK JAG VET INTE. Han förvandlar sig till en sorts fågel. Därefter är han lite... öm jag vet inte riktigt vad han har för sig.

Tajta byxor i alla fall.

I nästa scen med David Bowie, d¨å är hans byxor ännu tajtare och jag minns att jag tänkte "Whoa! Det blir inte tajtare än så. Vi har nått gränsen. The point of no... tajts. The point of no tajtarääähhh."

Ack, jag var naiv. Så naiv. Spojlervarning: Hans byxor blir tajtare. Samtidigt som han leker med kristallkulor. Plötsligt förstod jag också alla skämt om David Bowie och hans kulor. Det blev plötsligt lite som Pandoras ask. Blev för nyfiken... öppna asken... förbannades med kunskap om David Bowie och skämt om hans kulor... den klassiska myten ni vet.

Alla sånger sedan, de har ingenting med filmen att göra. Ingenting. Sången Magic Dance där David Bowie slänger bebisen upp och ner kan kanske tolkas att handla om en bebis. Han använder ordet "baby" vilket... öh jag vet inte. Allt är ganska rörigt i filmen. Samtidigt var det en del av mig som började gilla denna långdragna röra fyllda med underliga sång-o-dansnummer. Labyrinth är så helhjärtad i allt vad den försöker vara att det är svårt att inte bli charmad.

Det mesta av filmen kan summeras med att Sarah gör saker och saker händer. Det finns en handling, det kan jag ge filmen och jag tror Sarah lär sig saker om att våga bli vuxen och ta ansvar. Men plötsligt! Drömsekvens där David Bowie flörtar med Sarah... som var 16.. år... tror jag?

Ok. Hon var 16. Kollade upp det. Hon var 16 år. David Bowie var... obestämt.

Det här med bebisen sen. Uppenbarligen spelas bebisen av en riktig bebis och inte en muppdocka som jag trodde först.

Ser precis ut som en sån där vadhettere... mupp. Säger vi.

Uppenbarligen var lilla Toby en av filmteamets barn.... som han lånade ut... antar jag?
Tja, det är väl inte som att bli bortrövad av David Bowie eller konfronterad av groteska muppar kan skada ett barn. Barn gillar sånt. Barn gillar David Bowie. Jupp. Och muppar.... och tjeckisk dockteater. Mmmmhmmm.

Han mår bra. Helt ok.

Inga problem.

Han mår brrrrraaaaa...

Det här är förstås inget jag vet säker men man får spekulera. Det får man.

Av någon anledning vill jag verkligen att Anna Guld ska se den här filmen. Förutom min totala förstummelse över David Bowies tajta... taaaajjjjta byxor... tänkte jag hela tiden: "Anna borde se den här filmen. Hon borde... verkligen... se den här filmen."

Kanske är det en form av mitt undermedvetnas passiv aggressiva försök till hämnd för den där gången jag sa något dumt och hon påpekade att jag precis hade sagt något dumt.

Eller så vill jag verkligen, verkligen, VERKLIGEN dela med mig av upplevelsen av att se David Bowies tajta, tajta, TAJTA byxor plus ridstövlar.

För mer info om David Bowie, tajta byxor och uppenbarligen alla unga amerikanska flickors sexuella uppvaknande....

(..........)

.... se Nostalgia Chicks kommentar till filmen.

Här har ni en vuxen man utklädd till baby Toby. Hoppas att ni inte precis skulle gå och lägga er. Om så är fallet är jag säker på att vuxenmanbabytoby inte kommer att hemsöka era drömmar.

Inget att vara rädd för. Bara en vuxen man utklädd till en bebis.