Tysta tjejen som sa konstiga saker

I åttan-nian på högstadiet var jag mobbad.

Fast det tog ett tag innan de berättade det för mig vilket var i samband när de började skicka mig till kuratorn.

Anledningen till att de skickade mig till kuratorn var för att jag satt själv på rasterna och läste böcker. Därför var jag mobbad... eller kanske snarare var det något som var fel på mig. Så här i efterhand uppskattar jag ändå tanken. De såg en tjej som alltid satt själv och ville ta tag i det. Det fanns lärare som ändå såg mig. Saken var den att det var ett problem som ingen kunde göra något åt. De kunde inte be mig att ändra på mig och de kunde inte få mina klasskompisar att ändra på sig.

Det fanns en dissonans hos mig när jag yngre. Jag var en person som jag var nöjd med. Det jag inte var nöjd med var att jag för blyg för att våga vara den personen. Så är det fortfarande. Kommer aldrig vara the life of the party. Kommer alltid vara tjejen som är tyst ett tag innan hon börjar prata men när jag väl börjar prata så önskar ni nog att jag höll käften. Fortfarande när jag träffar nya människor kan det finnas dissonans mellan den jag är och den jag visar.

Ny person: Jag gillar röda tröjor.

Jag: Jag ääääälskar rööööda tröööjor!!! (tänker: neeeej, jag hatar ju röda tröjor!!! varför sa jag så? Lika bra att jag är tyst resten av kvällen för annars kommer jag påstå något ännu sjukare)

Ny person: Ömmm varför stirrar du tomt ut intet?

Jag: För att jag älskar röda tröjor såsåsåsåååå mycket (hållkäftenhållkäftenhållkäften varför kan du inte bara hålla käften????)

På högstadiet passade jag inte riktigt in bland mina klasskamrater. Jag ville bara sitta och läsa och tänka på ”Sagan om Ringen”. Jag klädde mig i svart, hade doc martens och mycket kajal men passade inte in i den gruppen heller för jag ville mest prata om ”Sagan om Ringen”. Var dessutom på den tiden en nörd av det lite drygare slaget men det är en berättelse för en annan dag. (hint: lärde mig stora delar av släktträden i sagan om ringen utan till och hade åsikten att man inte gillade sagan om ringen på riktigt om man inte gjorde det ÅH GUD JAG MÅR DÅLIGT BARA JAG TÄNKER PÅ HUR DUM I HUVUDET JAG VAR MÅSTE GÅ Å HYPERVENTILERA LITE)

Jag var inte mobbad för det var ingen som attackerade mig för att jag inte passade in. Jag passade inte in och ansträngde mig inte för att försöka hänga med människor. Ibland gick jag på lunch med människor som jag typ blev grupperad med men jag gillade inte dem heller. De såg mig inte heller som självklar del av gruppen och jag ansträngde mig aldrig för att bli en del av gruppen. Därför var det aldrig någon som väntade på mig när det var dags för lunch och blyg som jag var vågade jag aldrig bara ”nu hänger jag med er på lunchen”. Gick därför själv till lunch med en bok som en sköld. Men då började lärarna sätta sig bredvid mig. Kan inte bli sur på dem för att de gjorde så men då var det som någon satte en neonskylt över mitt huvud och ”TITTA! HÄR SITTER ETT UFO OCH ÄTER SJÄLV”. Då började jag hoppa över lunchen och satt på toaletten på med en bok. Åt nog inte lunch för på två år.

Jag var ensam under dessa två år men jag hade vänner. Det var vänner från mellanstadiet på den gamla skolan, från sjuan innan jag bytte till Engelska Skolan i åttan. Men det betyder så mycket vem man går i samma klass som på tiden antar jag. För mig spelade ingen roll att jag bodde granne med den bästa människan i världen som dessutom alltid varit min bästa och sämsta vän. Då var det ett avstånd, en avgrund som fick Marianergraven att bli en vattenpöl. För att jag var blyg och vågade inte höra av mig och säga ”jag tycker inte om någon i min nya klass, kan inte vi hänga efter skolan”.

Under dessa två år gjorde jag bra ifrån mig i skolan. På samma ämnen som jag alltid varit bra på. Allt fungerade. Jag var aldrig överdrivet ledsen men jag var ensam. Ett tag blev det jobbigt att vara ensam och ett tag tyckte ett par tjejer synd om mig eller så faktiskt ansträngde jag mig ett tag, jag vet inte. Men ett tag var jag en av ett gäng på tre. Ett tag var det ändå så att jag självklart skulle gå med dem till lunchen.

Men sen hände något. Kanske tröttnade de på mig eller så slutade jag anstränga mig för plötsligt var jag inte en självklar del av gänget längre. Det var nästan ännu jobbigare, att behöva gå tillbaka till att sitta på toaletten och läsa böcker på lunchen. Fast det var okej för vi hade egentligen aldrig varit kompisar på riktigt. Man blir lite van att vara själv, det gick på rutin för mig vilket var dumt för det betydde att jag inte vågade hitta ett sätt som skulle göra att jag slutade känna mig ensam.

Nian kom och gick. Vi fick konstiga hattar när vi gick ut nian för det var Engelska Skolan. En skolan där det fanns en dag varje år som hette ”crazy hat day” vilket gjorde att det dröjde år innan jag på riktigt kunde uppskatta galna hattar igen. När vi gick ut nian, skulle lämna skolan, så fick folk diplom. En del fick för att de gjorde bäst ifrån sig i svenska eller bättrat på sina betyg.

Jag fick ett diplom för bäst anpassad attityd.

Det stod inte exakt så men jag minns att när jag fick det, fixerades mitt ansikte i ett stelt men tacksamt leende tm. Summan summarum var att jag fick ett diplom för att jag slutat hänga själv och börjat hänga med resten av klassen. Att jag ändrat på mig och det var bra. Att jag anpassat mig efter resten av gruppen. Att det jag gjort hade varit fel. Ingen verkade bry sig att det bara hade varit i ett par månader innan allt blev som förut men då var jag kanske antecknad som ett problem som var fixat.

Magen blev liksom varm av ilska och jag tror inte jag har blivit mer förolämpad någonsin än vad jag blev då.

När jag gick hem försökte jag riva sönder diplomet. Det var laminerat så det gick ju sådär eftersom jag hade mindre muskler än vad jag har nu. Jag slängde det nog bara tillslut.

Nu önskar jag att jag hade sparat det för idag hade jag kunna ta fram det och bara ”fuck you motherfuckers fuck fuck!” och bara njutit av att vara mig själv tillsammans med ett glass rött.

Avskyr att behöva använda den här termen, men i slutet av gymnasiet började jag... ”blomma ut”.

Jag gick på Bild med Amanda och sa konstiga saker till henne. Hon sa konstiga saker tillbaka. Sen skrev hon upp vad jag hade sagt på klassens citattavla vilket skrämde en del eftersom uppenbarligen hade tysta tjejen i klassen sagt saker som ”om jag skulle bli våldtagen så skulle jag vilja bli våldtagen av he-man för han är manlig” och ”jag gillar strypning, det är så intimt”.

…

Ok, det fanns en vettig kontext.

… en ganska vettig kontext.

DET VAR EN HELT OK KONTEXT OKEJ?!?!?!

Idag kan jag utan tvekan säga att det där första retet från Amanda var början på en underbar vänskap kantat av ret och allmänna mindfucks som bara två galna typer kan dela. (obs. reten o mindfuckens kommer från amanda, jag är bara den värdiga mottagaren som blir crazy bananas hysterisk)

Sen blev det bara bättre efter det hände. För varje dag som gick insåg jag bara mer och mer att jag var ganska okej. Inte bara ”ganska okej”, jag var ganska fantastisk. Till och med lite crazy bananas bra.

Men jag behövde inte ändra på mig. Inte för att jag är samma person idag som jag var då men det är för att jag var en gymnasist som trodde jag var allt det där redan då och nu har jag tvingats att mogna och utvecklas en hel del. Nu vet jag att jag är allt det där och lite till. Kan bara bli bättre. Men jag har inte behövt ändra på det som är kärnan i mitt jag.

Visst var jag ensam och hade det ganska tråkigt de där två åren och jag antar att de... bara menade väl... med att ge mig det där diplomet men där och där kändes det bara som om någon sa åt mig att jag hade varit fel och det var bättre när jag ändrade på mig.

Nu har jag en kompiskrets som vet om att jag kan vara lite små töntigt mesig och det sjuka är att de tycker att det är rätt okej. En klyscha som finns är att tjejgäng är destruktiva, att de rackar ner på varandra och att den enda komplimangen man kan få är den som föregås av ett ”jag är så tjock och ful”. Inte hos oss. Hos oss är alla fantastiska. På riktigt. Det är rent sjukt denna koncentrerade halt av fantastisk crazy bananas som finns bland mitt gäng och jag är en del av det här.

Numera när jag kommer till en ny situation och är lite blyg o töntig finns det hos mig en en känslan av obestridd ”JAG ÄR SÅ SJUKT BRA OCH TREVLIG OCH FANTASTISKT VEM VILL LÄRA KÄNNA MIG!?!?!!” som ingen kan ta ifrån mig. Inte för att någon vågar försöka med tanke på att jag fortfarande är den där tysta tjejen som ibland är plötsligt och våldsamt konstig. *går in i en dörr och skrattar hysteriskt*
  Egentligen är det tur att jag är blyg för inom mig ruvar en obehärskad själ med storhetsvansinne som bara väntar på att få hoppa ur bröstkorgen på mig a la matsalsscenen i Alien. Som tur är filtreras den genom min blyghet så jag blir så när som en balanserad person.

Om jag fick ändra på något i min tid som tysta tjejen som spenderade lunchrasten på toa med en bok skulle jag inte ändra på något. För jag är nöjd med den jag är nu. Mitt största problem just nu är arbetet med att förädla mina många och underbara talanger (visste ni till exempel att jag är väldigt bra på att upprepa skämt?) och se till att andra människor vet om hur bra jag är på till exempel upprepa skämt (som ibland kan vara tråkiga vilket inte är sant eftersom alla mina skämt är roliga hahaha varför skrev jag ens något så absurt?). 

Kanske hade jag åkt tillbaka till det förflutna för att vråla åt mitt yngre jag: ”DU ÄR SÅ HIMLA BRA! Argh, jag dör när jag tänker på vilket litet geni du är. Kom hit så bjuder jag dig på en öl och berättar om livet.”

Och mitt yngre jag: ”Vem är du och varför smeker du mina utsvängda manchesterbyxor?”

Jag: ”Kan inte hjälpa det. Manchesterbyxor är så fantastiskt... räffliga... "
Och mitt yngre jag: "Äääähhh..."
Jag: "PS. Sluta vara dryg när gäller Sagan om Ringen.... PPS. Bilbo blir film i framtiden. Jag har sett trailern."
Och mitt yngre jag: "Asdfkjsdkjdgk!!!"