Ibland förstår jag mig inte alls på den här världen, sa hon lite lätt pretentiöst och på-låtsas-världsvant. Jag har inget emot grupparbeten men inte ens det faktum "att det kan hjälpa oss i vårt framtida arbetsliv" kan förklara vara fem människor tvingas skriva en och samma text. Det är ju omöjligt!
Jag har suttit i sex timmar med min basgrupp och försökt skriva en inledning som ska vara på fyra sidor. Argh... på slutet började vi alla bli trötta, tjuriga och mycket oense om många saker. Vi började även bete oss som om vi vore fyra. Inte ens jag lyckades behärska mig särskilt väl. Jag vet! Otroligt, inte sant? Jag som alltid är dygdig och mogen (Ding! OBS! Ironi!)
På slutet var det mycket nära att min respons på rättfärdig kritik skulle bli ett argt: "Ska du säga! Ditt här... ditt går får dig att se ut som en Klingon!" Och jag är inte ens riktigt säker på hur en Klingon ser ut. Inget Star Trek-fan direkt.
Vi hade även intelligenta diskussioner rörande formalia:
- Varför har du skrivit [Lasermanne] i citatet?
- Man sätter klamrar runt ord för att kunna korta ner citatet men fortfarande visa vad det handlar om.
- Dessutom var han klammervärd!
... tyvärr måste jag erkänna att den sista var från mig. Suck.
Tur att jag hade kul igår annars jag skulle jag inte stå ut med att ha tråkigt idag. Att läsa en gammal romares idéer om hur man bäst memorera känns inte alls särskilt crazy fun times.
På tal om crazy fun times så var mina föräldrar på besök idag. Those crazy kids, de bestämde sig för att ta sig an en superspontan road trip och stannade tillräckligt länge i Uppsala för hinna att ge sin dotter saffransbullar och fryst pastasås. Jag är deras strikta, konservativa dotter som stör sig på deras bohemiska personligheter.
Vi är som en sit-com. Min bror är Tracy Jordan i familjen: "I do not want to disappoint our Japanese public, especially Godzilla. Hahaha! I'm just kidding, I know he doesn't care what humans do." Se!? Klassisk Lil'bro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar