I förra inlägget skröt jag om hur jag lärt mig hantera panik/stress/vardagen utan att falla ihop i en melodramatisk hög och bara: "Livet! Du är över! Ack, tidens gryma tand gnager ett hål i mitt hjärta, tär på denna sköna kropp tills allt som finns kvar är askan från drömmar som brunnit på bål osv, osv!"
Är ännu inte fullt harmoniskt men en insikt har kommit till mig i form av en kråka som kraxade utanför mitt fönster kl fem imorse. Dess kraxande drog mig ur drömmarnas land och lämnade mig plågsamt klarvaken.
Där låg jag och tänkte. Och fick en insikt. En del skulle beskriva händelsen som spektakulär men det skulle inte jag. Det är bara så jag är helt enkelt.
Ödmjuk.
Vi kan börja med att konstatera att jag kanske gillar äldre litteratur av helt fel anledningar. Jag tycker det mesta är för roligt. Jag kan ha fått för mig att de flesta författare från förr i tiden hade en knastertorr humor och allt från förr i tiden är en massa comedy gold.
Visst blir jag berörd av tragedier och Oidipus är briljant. Det skadar inte att det i princip är urdetektivhistorien som har ett bra mycket mer BAM!VAFALLS!-slut än The Murder of Roger Ackroyd. Det var inte kanske inte butlern (det var det inte heller i The Murder of Roger Ackroyd, läs den innan någon spojlar det bästa slutet för er) men att det var Oidipus i sängkammaren med sin egen mor är fortfarande ett BAM!VAFALLS-slut. Snacka om barnförbjudet Cluedo.
Men jag tycker också mycket om grekiska tragedier eftersom mitt andra bästa slut är när pjäsförfattaren verkade ha haft idétorka och bestämde sig för ”Äh skit i det här, jag vill dricka vin! Vi säger att det kom ett sjömonster och alla dog! Slut!”
Och publiken: Hurra! Vilken twist!
Shakespeare misstänker jag dock var skojig med flit. Det bästa av Shakespeare (förutom "Get thee to a nunnery!" ohohoho... ) är när Iago levererar sin slutmonolog i Othello. Han har då hunnit med att paja allas liv. ALLAS LIV I HELA PJÄSEN. Han övertygade Othello om att hans fästmö, Desdemona, var otrogen vilket fick Othello att mörda henne. Desdemona lyckas klämma fram en avskedsmonolog innan hon drar sin sista suck. Othello inser att hon var oskyldig och begår självmord. Iagos förklaring?
Kan sammanfattas så här: ”Jag gjorde allt det här för att jag är ond och för att jag kunde. Hur kunde jag det? För att jag är ond. So long suckers!” *Iago lämnar scenen och åker på en barturné*
Iago är kanske den briljantaste skitstöveln i litteraturhistorien. Hur får han Othello att lita på honom? Han erkänner att allt han sagt är en lögn. Othellos svar: ”Det måste betyda att du är den ärligaste.”
Tänker mig att Iago bara kände ”Asså, är den här mannen på riktigt? Jackpott!"
Fast det bästa comedy gold hittar vi ändå i de äldsta berättelserna. Mytlogi. Grekisk mytologi är inte så dum. Vi har Niobe som skryter om att hennes barn är bättre än Heras på vilket Heras reaktion är det resonabla: ”Mina barn måste mörda hennes barn. Då får vi se vem som skrattar sist!”
Och resten av gudarna: Whoa! Överreagerar du inte lite?
Sen bestämmer sig gudarna för att förbarma sig över Niobe och förvandlar henne till en sten som kan gråta.
Och mänskligheten: Jag önskar att ni kunde sluta lägga er i.
Men inte ens grekisk mytologi är lika bra som den nordiska. Det finns för mycket kul. För mycket. Som när Oden går med att låta en jätte bygga en mur och om han bygger den tillräckligt snabbt ska han få solen och månen i betalning. Jätten har en supersnabb häst som gör Oden lite orolig för att jätten ska lyckas. Loke kommer till allas räddning som tur är.
Loke: Jag vet! Jag ska förvandla mig till en sexig häst och distrahera arbetshästen!
Gudarna: Hurra!
Loke: Och sen ska jag ligga med hästen!
Gudarna: Vaaa… ?
Loke: Titta! Här är min son, ett åttafotat föl. Jag är den stoltaste mamman!
Gudarna: *obekväm tystnad*
Oden: Den ska jag rida på!
Loke: Du är den sämsta morbrorn.
I min huvudkanon var Loke den bästa pappan ibland mamman.
Tyr: Fenrisulven bet av mig min hand.
Loke: Åh, vem är pappas lilla busunge?
Tyr: Min hand, Loke.
Loke: Han lekte bara. Han är en valp med mycket energi, han behöver stimulans.
Tyr: Min. Hand. Loke.
Loke: Jag vet vad du vill!
Tyr: Jag vill ha min hand tillbaka, tack.
Loke: Du vill bli kliad på magen!
Tyr: Äh…
Loke: Ja, det vill du! Ja, vem är pappas lilla busvalp? *falsetto* Det är du! Ja, du! Jaaa, duuuu!
Och Tyr fick mardrömmar.
Sen är det något med Lokes problemlösning som bara är fantastiskt.
Tor: Mjölnir är stulen... igen.
Loke: Hm. VI KLÄR OSS SOM KVINNOR!
Tor: JA! Vänta... va?
Faktum är att jag misstänker att det var så Loke löste 99% av asarnas problem.
Siv: Har någon sett gårdsnyckeln? Jag har letat överallt men –
Loke: Jag vet vad vi gör!
Siv: Låt mig gissa, vi klär oss som –
Loke: KVINNOR! *redan klädd för situationen så att säga*
Siv: Äh okej… om vi bortser från… från det mesta… är det där min kjortel du har på dig?
Loke: Jag bär den bättre.
Siv: Tänker du hjälpa mig eller inte?
Loke: Men jag –
Siv: Det där hjälper inte alls.
Loke: Öm okej… wow. Tja, jag antar att jag kan ligga med ett sorts djur och födda en gigantisk sandkrabba vars andedräkt jag kan spinna till ett fantastiskt tyg som när det fladdrar i vinden spelar musik, inte bestående av noter utan av färger som ännu inte existerar?
Siv: Grrr! Om du inte vill hjälpa till så säg det bara. Jag kan leta själv.
Loke: Siv, Siv, Siiiiiiiv! Problemlösning är en process med många faser. Vi kommer inte komma någonstans om du bara skjuter ner alla mina idéer under den kreativa fasen.
Antagligen visar det sig senare att det var Loke som stal gårdsnyckeln och gömde den av flera anledningar. Så många anledningar.
Intressant fakta: Ingen vet vilken etymologisk grund namnet Loke har. Det har orsakat ett antal bråk bland akademiker. Känns passande med tanke på vilken gudom det rör. Loke är den gud som likt Iago gör allt han gör för att han kan. Dock inte för att han är ond, bara för att han kan. Om det fanns en knapp med varningsskylten ”tryck inte på den här knappen” skulle Loke trycka på den för att se vad som händer och för att han kan. På grund av anledningar. Så många anledningar. Hallå mänskligheten i ett nötskal.
Har börjat misstänka att hela vår existens är en del av en komplicerad plan, kanske ett gambit till och med, som Loke satte igång för att kunna få chansen att klä sig som kvinna och ligga med djur av mer eller mindre mytisk karaktär.
På grund av anledningar. Så många anledningar.
Skönt att det ändå kanske finns en mening med livet kan jag tycka. Det är en lugnande tanke i dessa tider av förändring och kaos - Vad som än händer får i alla fall Loke ligga.
Tänk på det nästa gång du plågas av vår förvirrande existens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar