När jag får frågan vad min uppsats handlar om (det är det vanligaste sättet att inleda ett samtal i Uppsala) brukar jag vanligtvis svara att den handlar om en deckare på 30-talet och om hur den står sig som ett debattinlägg i författarens samtid. Ifall jag svarar "Jag gör en sociopoetisk motivstudie av deckaren Gaudy Night av Dorothy L. Sayers." får jag för det mesta ett o_o till svar.
Jag inser att jag inte kan utgå från att alla ska ha läst eller ha koll på Dorothy Sayers. Men det är lite synd att hon ibland hamnar i skymundan. De flesta känner till Agatha Christie men jag föredrar Sayers av flera olika anledningar. Istället för komplicerade mordgåtor (rum låsta från insidan osv) ägnar sig Sayers åt att skapa psykologiskt trovärdiga karaktärer.
Den gradvisa utvecklingen av Peter Wimsey, från fenomenal gudomlig detektiv och gentleman till en fenomenal detektiv som är av kött och blod. Harriet Vane paradoxala bräcklighet och styrka. Jag vänder sida inte bara för att komma till den tillfredsställande avslöjande, whodunnit, utan även för att karaktärerna driver berättelsen framåt och deras tankar och samtal är minst lika gripande som mysteriet som utgör grunden för intrigen.
Sayers rör vid flera ämnen under sin karriär: Krigsveteraner som inte kan anpassa sig till en värld utan krig, reklamvärldens positiva och negativa sidor, religion och kvinnors rätt. Visst är hon inte helt perfekt. Än har jag inte riktigt fått grepp om den antisemitism och förakt för arbetarklassen som ibland dyker upp. Den är inte utmärkande och känns mer slentrain och lite "barn av sin tid" men det är svårt att inte bli lite illa berörd. Trots det är Sayers fortfarande en bra mycket mer sympatisk människa än vad Agatha Christie verkade vara. Hon som tyckte att man inte borde hjälpa fattiga eftersom de gillade att vara fattiga ty det var i deras natur. So yeah...
Det finns ett par riktigt bra filmatiseringar av Strong Poison (Arsenik och oskuld) och Gaudy Night (Kamratfesten). Jag föredrar "SP", det är en mer rättvis filmatisering. Mycket av det som gör "GN" så underbar är den underliggande tryckande stämning som långsamt får växa under en lång tid samt de ibland flera sidor långa diskussioner om allt från om hur kvinnor och män uppfattas i relation till arbete eller akdemisk etik. Detta saknas i filmatiseringen och även slutscenen är förändrad. Istället för att fria på latin som i romanen, friar Peter med att ge Harriet en hundvalpsblick. Tänk er en hundvalp med monokel. Också charmigt kan jag medge.
Kan dock rekommendera båda. Skådespelarna, Harriet Walter (Vane) och Edward Petherbridge (Wimsey) är perfekta i sina roller och återskapar den kemi som finns mellan Vane och Wimsey i böckerna. Harriet Walter är snarare frappant än bildskön och fångar Vanes styrka och rädsla. Petherbridge är allt som Wimsey ska vara: En pratglad istapp som med sitt pladder döljer sitt skarpsinne. Dessutom är det få som kan putsa en monokel på samma torra och sorgsna vis som Petherbridge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar