Varför skrev jag precis det där inlägget när jag borde läsa de sista kapitlen i Dracula och skriva klart en sketch till imorn!?!

VARFÖR SKRIVER JAG ENS DET HÄR!?!

Ah, okej. Såatteh. Dracula handlar om hur tradition/vidskepelse(=öst) invaderar det moderna(=väst). Fast mest av allt handlar den om den kvinnliga sexualiteten och inte vampyrer. Varför fick jag ens för mig att en bok med titeln Dracula bara skulle handla om vampyrer? Jag har varit åh så naiv.

Dracula reser alltså till England. Där frikopplar han den tidigare kvinnliga sexuliteten lika skickligt som en prästen som var biltjuv i Sunes Jul tjuvkoppla familjen Andersson bil.

Åh nej. Det är ju ganska hemskt. Den tidigare "älskvärda" Lucy blir vällustig/sinnlig och för övrigt tror jag att "voluptuous" är mitt nya Bästa Engelska Ordet.

Hur som helst, vampyrer och brottslingar är samma sak. På samma sätt som Dracula är en gränsvarelse, han rör sig från djur till människa, är brottslingen en gränsvarelse. Man tror att det är en människa. Men det är det inte. Brottslighet handlar inte om moral, det handlar om sjukdom. Brottslingar styrs av driften och driften härstammar från den tid då människan var ett djur. Fast det är vi inte längre. Vart vill jag komma med det här? Jo, Dracula är alltså styrd av driften och utan självbehärskning, vilka tror då blir hans offer? Jupp, kvinnor och sinnessjuka. Vi vet ju alla att de är enormt jagsvaga... såatteh...

Men som tur är har vi läkarna. Ah, läkare på 1800-talet. Vilket glatt gäng ni var. Vi kanske kan jämföra dem med munkar o deras Ovidius. Ja, läkare så som Charcot ville ju bara titta på när den galna (läs: hysteriska) kvinnan slet av sig kläderna FÖR VETENSKAPENS SKULL!

Hrm.



Rolig lek: Hitta Herr Doktor Charcot. Det är ganska enkelt.

Fun fact: Hans favoritpatient (tips: det är personen med dekolletaget) kallades Blanche. När Charcot dog blev hon plötsligt frisk förklarad och blev Marie Curies assistent. Är inte det intressant?

Precis. Ja. För vetenskapens skull. Och om Charcot nu hade föreläsningar där han visade upp sin favoritpatient som en liten leksak då var det för vetenskapens skull.
Fråga: Och anledningen till att din favoritpatient hade-
Charcot: DEKOLLETAGET ÄR FÖR VETENSKAPENS SKULL!
Fråga#2: Errr?
Charcot: Du skulle inte förstå mitt geni eftersom alla kvinnor är jagsvaga.
Fråga#3: Fast vad har teorier kring hysteri, hypnos och-
Charcot: Se upp! Bakom dig!
Fråga#4: (förskräckt) Ah! Vaddå? Vad är det?!?
Charcot: Det är den kvinnliga sexualiteten som lurar därborta! (gömmer sig)
Fråga#5: (glatt) Var då nånstans?

I alla fall. Det är bland annat Charcot son van Hellsing och Dr Seward refererar till innan de ger sig ut för att pene- förlåt, jag menar förgöra mördarmonstret Lucy som äter barn. Det är en metafor/symbol/liknelse/bra term för att kväva den kvinnliga sexualiteten. Har vi nämnt att den är fruktansvärd? Den kvinnliga sexualiteten? För det är den.

Dock har vi Mina Murray som är den androgyna idealvarelsen. Hon har en mans hjärna, en kvinnas hjärta, laserögon och förmågan att förvandla omogen frukt till mogen frukt.

Detta är vad Brammys Dracula handlar om. Förutom det där om frukt. Annars är allt sant. Säger vi. Det är mesta är ganska sant men jag är nog lite irriterad och arg på Brammy för tillfället.

Dracula ger mig lite blähsmak i munnen efter att ha läst vår sekundärtext. Har nu ett enormt behov av att se om Buffy the Vampire Slayer. Förutom Jonathan Harkers stora fascination med paprika i sin dagbok, Mina Murray som faktiskt håller koll på läget och är en viktig del i att besegra Dracula så är det nog Renfield som räddade boken. Han är vansinnigt charmig. Betoning på vansinnig. Vad är det egentligen med mig och galningar som förtär insekter egentligen? Det är en retorisk fråga för jag vet redan svaret men det behåller jag för mig själv. Haha.

Ah what music zey make, ze children of ze night!

Håller på att läsa Dracula av Bram Stoker, eller Brammy-Pammy som hans vänner kallade honom (Källa? Min Kreativa Fas)

Det är en skrattfest. En sexig skrattfest. Eller är det?

Nej.

Kanske.

Vad vill den här boken mig egentligen? Är vampyren som attackerar engelska damer en våldtäktsmetafor? Handlar boken egentligen om hur öst är förlegat (vampyrer och folktro) och aldrig kan mäta sig med det moderna England (VETENSKAPSMÄN OCH DOKTORER ÄR HÄR FÖR ATT RÄDDA DE STACKARS KVINNORNA!!!)?

Ställer sig Stoker (Brammy) sig positiv till kvinnlig sexualitet eller svartmålas den?

Jag vet inte. Jag vet inte om jag tycker om Mina Murray för att Alan Moore använde sig av karaktären i League of Extraordinary Gentlemen.

Kanske handlar det bara om en ond vampyr som försöker förföra Mina Murray men hon är allt för stark för att falla för ondskan och sensmoralen är äkta kärlek övervinner allt?

Nej, inte då. Jag läser faktiskt litteraturvetenskap och då kan man inte bara gå och låtsas att bok handlar om vampyrer NÄR DET EGENTLIGEN ÄR EN SYMBOL/METAFOR/VIKTORIANSK SEXUALMORAL OCH VARFÖR ANALYSERAR DU INTE MERA?

Suck.

Men det är en rolig bok i alla fall. Inte för Brammy hade tänkt sig det misstänker jag men det är lite som Hitchcock. Han kan kännas töntig eftersom han i princip uppfann alla troper, filmgrepp som idag känns uttjatade. Brammys är en av de tidigaste vampyrromanerna såatteh det var "ljust&fräscht" när byborna förskräckt gör korstecknet när Jonathan Harker nämner att han ska å hälsa på greve Dracula. Hans reaktion: "Hm. Så underliga dessa östeuropéer är. Åh, vad är det här. Vad trevligt! En liten tant ropar hysteriskt samtidigt som hon trycker ner ett krucifix i min ficka. Men undra varför alla bybor ser så förskräckta ut när jag kommer in i rummet och viskar 'satan' varje gång jag går förbi? Så pittoreskt!"

Jag: HAN ÄR EN VAMPYR!

Min Bästa Del I Boken just nu är när Harker sitter och rakar sig. Han blir förskräckt och råkar "cutta" sig själv för greven knackar hon på axeln men syns inte i spegeln.
Jag: HAN ÄR EN VAMPYR!
Harker: Nämen! Hejhej! (uttalas: hajhaj)
Det som följer är att greve Dracula goes crazy bananas. Han tar tåget till Crazy Town (som om han inte redan bodde där sedan flera tusen år tillbaks) och börjar skrika om hur farligt blod kan vara, blahblahabla, speglar är hemska, blahablaha, tar spegeln å bara slänger ut den som en frisbee genom fönstret. Cue dramatic exit.
Jag: HAN ÄR EN VAMPYR!
Harker: Ahmäh! (suckar) Hur ska jag nu kunna raka mig?
Jag: Åh, Johnny... (skrockar o skakar på huvudet) Jag förstår att du blir totalcharmad av denna man.

Ibland när jag reser från Kulturkollektivet Kråkan finns det människor där som saknar mig (DET ÄR SANT JAG LJUGER INTE I KNOW VÄRSTA SORTENS CRAZY TALK KAN JAG SLUTA ANVÄNDA CAPS LOCK?)

De saknar mig för att jag använder min sista skvätt gin för man måste fylla Kungen i drinkschack med nåt extra fint, de saknar mig för att jag är ganska bra på Super Smash Bros Brawl.

Jag vill ge er lite tröst i denna svåra tid, jag vill försöka få er att sakna mig liiitte mindre (HUR KAN MAN GÖRA DET DU ÄR JU FANTASTISK?) Okej... whoa. Ibland bara exploderar mitt ego så där och får en egen omloppsbana (JAG ÄR I EN KREATIV FAS OKEJ?)

För att göra det enkelt och smärtfritt har jag gjort en lista:

1. Just nu tycker jag att DET BÄSTA skämtet är att prata "engelska" med "fransk" brytning.

Exempel:
Porten på jobbet är trasig. I vanliga fall kan man trycka på en ringklocka så det ringer inne på mitt kontor (Hur awesome är det inte att jag har ett eget kontor okej det är inte mitt per se och jag tror inte du vet hur man använder "per se" korrekt varför är jag alltid schizo i mina parenteser?) och när det ringer kan jag trycka på en knapp och öppna dörren.

Det är Magiskt.

Men nu är porten trasig. Därför gjorde jag en färgglad skylt där det står: Porten är trasig! OBS RINGKLOCKAN FUNGERAR EJ!!! Patienter hänvisas vänligen till nästa ingång.

Tror ni folk inte tryckte på ringklockan?

Svar; De tryckte på ringklockan. Därför skällde jag ut dem på följande sätt:
"Ze bell iz broken! Jyst, how you say, like my heart since I left sweet Paris! And your bebe is trés moche byt I believe 'e will grow up anz become un trés magnifik homme! Ou est la petite chou-fleur?"

OBS. Inget av detta har hänt på riktigt. (Eller?) Nej.

2. STÄMPLARNA! Nu är allt som det ska här i världen.

Nationer faller och nationer föds.

En fjäril flaxar med sina vingar och skapar en mäktig storm.

Någonstans i världen blir en två människor förälskade och någonstans i världen krossas ett hjärta.

Men Passion bryr sig icke. Hon har åter fått använda Stämplarna. Ah, lilla mångtydiga "A", som jag saknat dig men oroa dig inte gamla 45:an, tro inte att jag glömt bort dig.

När jag stämplar kuvert låter det Tick Tick Boom.

3. Jag säger "mandelbiskvéer" istället för "mandelbiskvier".

4. På Fettisdagen tänker jag äta min semla som jag dricker mitt kaffe. Med varm mjölk och dessutom tycka det är gott när brödet blir så där mojsigt... vänta va?

5. "mentlemegs!" är fortfarande roligt.

6. Varför har jag aldrig fått lära mig att svepa en pizza? Börjar inse att jag inte äter min mat tillräckligt effektiv

7. Fåret Shaun ska både bli film och teater. Vad är det för skrämmande fantastisk värld vi lever i?

8. Idag råkade jag le mot ett barn. Så dumt. Alla vet att de tolkar blottat tandkött som en utmaning men ska man se det positivt så fick jag i alla fall ett coolt ärr.

9. ...

En Studie

En kombination av övertrötthet och enbart en kopp kaffe till frukost samt att trots vi bokat studion så krånglade det idag.

Det var det jag hade att ta mig an idag. Därför är det inte så underligt att jag på redaktionsmötet sa "Clowner, Ebba, clowner."
Ebba ser förvirrat på mig.
"Clowner," fortsätter jag, kanske lite för ivrigt, "Vi kan ta på oss hattar. Sminka oss. Jag kan ha en hatt!" det sista sägs i en sorts flämtande, flåsande röst som inte kan vara nyttig.
Ebba fortsätter att se förvirrat på mig.
"En av oss måste ha en blomma i handen," säger jag allvarligt, "Alltså, det kan vi ha på vår sida för Passion&Pettersson."
Med en röst som antyder att hon egentligen inte vill fråga det här men att jag inte gett henne något val, "Vad pratar du om?"
"Vi behöver en ny bild till vår sida. Jag tänkte att vi kunde klä ut oss till clowner och så kunde vår nya text vara: Var inte en ledsen clown med blomma i hand. PASSION OCH PETTERSSON! Vi har inte gått på clownskola men vi gör så gott vi kan. Vad tycker du?"
"Men... vi har inte så mycket med clowner att göra," påpekar Ebba.
Jag: "Nej, precis... nej, vänta, det här lät mycket bättre i mitt huvud. Det lät fantastiskt," suck, "Det gör det inte längre."

Efter att redaktionsmötet var avslutat väser jag till Ebba: "Jag har ändrat mig. Clowner är sexistiska!"
Ebba tänker inte ens fråga.

Under inspelningen lugnade jag dock ner mig. Ebba roade mig genom att låta mig leka charader under låtarna. Sen liksom försvann mitt grepp... om alltet. Det började med att jag klaga över att ett antal äldre personer, som vi inte ska nämna vid namn, hade a) gjort sig lustiga över att jag inte visste vad "snugga" var för något (va, vet du inte det? det är ett jättevanligt slang för böjd sjömanspipa. alla använder det. ja, folk du vet) eller b) sett besvikna ut för att jag inte visste vad "snugga" var för något.
Detta beklagade jag mig över och berättade att en anledning till att jag (och min generation) inte längre vet vad snugga är för något är på grund av att det inte finns några gentlemän kvar.
"Om det fanns såna idag," sa jag, "Så skulle dem se ut så här," kryper ner under ett studiobord under en låt, håller handen och kröker på läpparna som om jag hade en osynlig snugga i munnen och sen reser jag mig upp och säger: "Mentelegem!"
Ebba: "Vad sa du nu?"
Jag tar ut den osynliga snuggan, "Jag sa 'gentlemen!' men eftersom jag har en snugga i munnen kan jag inte tala ordentligt," sätter tillbaka snuggan, "Mentelemeg! Pentlemän! Mentelelegem!"
Ebba: *ganska glad att jag i alla fall slutat fnissa åt mina egna repliker*

Eftersom det krånglat med studion blev vi klara sent och var fick springa ner till v-dala för att inte bli alltför försenade till Rondellen. Trots kylan blev man nästan svettig eftersom jag kånkade på väskor från Gävle och Ebba var allmänt, och smart nog, ordentligt påbyltad.
Ebba: Öh, jag är så varm!
Jag: Huuuur varm är du?!?
Ebba: Jättevarm.
Jag: ...
Ebba: ...
Jag: Jag trodde vi höll på att lägga fram ett skämt.

Som tur var blev vi endast en ynka minut försenad till Rondellen. Jag gled stolt in i Röda Rummet och utbrast: "Mentelgem!"
Var rörd att ingen tyckte det var konstigt. Okej, det var mer som de ignorerade mig eftersom jag har en viss tendens att hitta på saker för att jag gillar att prata. Fortfarande... jag blev rörd.

Rondellenmötet var ytterst spännande. Vi hade ett specialmöte som var mer diskussion kring skrivandet, vår syn på skrivandet och våra mål. Det var verkligen intressant eftersom att trots att de flesta tyckte om att skriva för att de hade ett behov av att uttrycka sig fanns det så många vinklingar, nyanser på det hela att det inte kändes som vi satt och ältade samma sak.

Funderar på att skriva nåt mer på det temat. Vi får se.

Avslutningsvis: Har någon sett min osynliga snugga? Jag hade den här alldeles nyss och nu är den... å vänta, här är den. Under kudden! Tänk, nu blir mitt ansikte rött. Härnäst tappar jag huvudet, va? Mentelegm!

Godnatt.

Samtidigt, i ett medeltida kloster.

Munk#1: Asså... det här med Ovidius...
Munk#2: Va? Vad är det med honom? Han är sjukt bra.
Munk#1: I know! Men det här med... ja, en del skulle påstå att det är lite opassande för oss goda munkar att läsa texter av en hedning som skriver om hur han gärna ligger med stora, små och några med socker på.
Munk#2: Jaha... du menar det där med hrm... men asså, jag läser faktiskt bara Ovidius för det fina latinets skull.
Munk#1: (lite för högt) JAG OCKSÅ! Det fina latinet...
Munk#2: Det fina latinet...
(Tystnad)

Samtidigt, i ett annat kloster:
Abbot: Hejhej! Vad är det här du läser så flitigt? Ovid... Ovidius?
Munk: Jag läser det för det fina latinets skull!
(paus)
Abbot: Jag också.

Å sen gjorde de high-five.

Det här är det ingen vet säkert, om det gick till så här. Var Ovidius verkligen dåtidens "jag läser den för artiklarnas skull"? Ingen kan veta det säkert men man får ju spekulera.

Och nu ska jag försöka skriva ihop nåt av det här till Passion&Pettersson.

Hemlös prosalyrik

Ett liderligt stycke text som jag tycker om men inte riktigt vet vad jag ska göra med den. Känns inte som nåt jag kommer skriva vidare och har ingen annan plats för de formuleringar som jag gillar. Därför ger jag denna lilla prosalyrik ett tillfälligt hem här. Hoppas att ni behandlar det på rätt sätt. Jag menar, om det kommer fram till er med en tom skål och: "Please, sir, can I have some more?" vet ni vad ni ska göra. Uppmuntra aldrig ett liderligt stycke text med gröt.

Och för att ni ska komma i rätt stämning vill jag påpeka att Petterson aka Casting Director aka The Enlightened One aka Ebbalicious bestämde/föreslog/la fram den fina idéen att "Hon":et i denna text ska spelas (om den situationen uppstår) av Tilda "Läskig och snygg på en och samma gång" Swinton.



Den Utopiska
Hon dansar för sig själv.
Och skrattar.
Skrattar, skrattar åt allt.
Simhud mellan hennes tår för hon bor vid en sjö.
Där fångar hon fisk. Den äter hon rå.
Fisk är det bästa hon vet.
När hon sliter upp dem ur det svarta vattnet,
skakar de och öppnar munnen.
Stänger munnen.
Öppnar munnen. Tandlös. Ordlöst skrik.
Hon gillar att hålla dem ömt mot sitt nakna bröst.
Känna hur de slutar skaka, så stilla de blir.
När de dör i hennes händer skrattar hon.
De är så konstiga, de fiskar hon fångar i sin sjö.
Hennes ögonlock är genomskinliga. Flugvingar.
Fladdrar till och hon är aldrig blind. Sinnen på helspänn. Hon känner allt.
Ser på världen som ett underligt pussel. Man kan plocka isär det. Titta på varje bit. En i taget. Lugn och ro. Kanske sätter hon ihop det igen.
Hon känner allt och hon känner ingenting alls.
Det frusna blodet i hennes ådror kokar över. Bubblar och fräser åt världen som aldrig svarar.
Tomt.
Och om hon känner sig ensam ibland, så konstigt att känna sig ensam när man alltid varit det, kastar hon sig ner i vattnet.
Hårt mot ytspänningen som darrar mot hennes hud, innan den brister och sjön släpper in henne.
Hon kan hålla andan i timmar. Sjunker mot bottnen. Låtsas att hon är en fisk. Kanske känner hon sig mindre ensam då men hon simmar alltid upp till ytan igen, för under vattnet kan man inte skratta.

Mrs The Passion

Ibland brukar jag låtsas att jag är en hemmafru som vunnit en kryssning/eller en uptight ungdomsdetektiv som är på uppdrag på en kryssning. Allt utspelar sig givetvis på femtiotalet. Givetvis. På båten hör jag för första gången i mitt liv utländska toner. Det som följer är en förlösande dans som förlöser.

Då blir allt liksom okej igen.

Ibland låtsas jag att jag är en affärskvinna med axelvaddar. Jag älskar Thatcher och GÖR AFFÄRER HELA TIDEN! Att göra affärer är samma sak som att andas. För att göra affärer måste man läsa en massa papper. Låtsas att min lätt tråkiga sekundärtext som reseberättelser är en form börsnoteringaktivaräntor som jag måste läsa för att kunna GÖRA AFFÄRER HELA TIDEN!

Var är siffrorna jag bad om? Man måste ha siffror för att kunna göra affärer (HELA TIDEN!)

Måste åka ner på stan och köpa DEN BÄSTA VODKAN NI HAR UNGE MAN! (men jag är en kvinna... ) samt en form av kartong fylld med skatter gjorda av druvor. Blå druvor är egentligen är mutation av den gröna druvan. Det visste jag inte igår morse. Det vet jag nu. Och hälften av striden är förkunskap. Säger vi. Resten är förspel. Nej. Förhandskunskap? Fördomar? Säger vi.

Ska jag alltså göra en sallad och aptitretare (jag vet vad som retar min aptit men det passar sig inte för blandade sällskap) - tänker mig att jag äntligen ska få använda min kokbok från 60-talet Vi Skall Ha Gäster - Te för Två och Fest för Fyrtio. (jag menar att min aptit på kunskap och skämt)

Ibland låtsas jag att jag är HG Wells Osynlige Man. Äventyr är en ursäkt att klä av sig. Och där måste jag tyvärr stoppa mig själv. Synd tycker jag. Bra tycker andra som kanske, förhoppningsvis, skulle tycka det var tråkig om jag försvann.

DET ÄR FÖR LITE TID!

Varför måste Systemet stänga så tidigt? Tre är inte tidigt men idag känns det så.

Jag tänker inte säga Adjö. Jag föredrar We'll meet again, don't know when, don't know how but I know that we'll meet again some sunny day.

Kanske redan ikväll? Knytkalas med potatis och goda drinkar (drink?)

Hur som helst. The Passion said she would buy the flowers herself.

Kanske tulpaner? (Ha! Dåligt skämt. Jag köper alltid tulpaner.)

Men...

Var får han alltifrån?

Jag menar, Fåret Shaun. Var får han allt ifrån?

Det skulle jag bra gärna vilja veta.

Ska var effektiv idag.

Hur effektiv undrar ni.

Ja, vi kan väl säga att jag ska vara så effektiv att hälffffffffffffffffffffff-

Hrm. Jaaaaa... vi kanske ska låta det skämtet vila ett tag. Låta det vila i frid tills det känns lite mera frrrrreeeeesh igen men jag misstänker att när det här skämtet återvänder kommer det se precis ut som när jag hittade det.

En liten utmärglad vålnad som gnagde förstulet på ett kycklingben som det hittat i soprummet. Kan ni förstå att det var fullkomligt omöjligt för mig att bara lämna det stackars skämtet där i soprummet? Jag var tvungen att ta det med mig hem. Nu är det dock kanske dags att rasta skämtet en sista gång.

Och när skämtet frågar mig, när vi står i hallen och är på väg ut; "varför har du med dig en spade?" så kommer jag svälja gråten och säga: "Se inte på det här som ett avsked för jag vägrar att säga adjö, jag föredrar au revoir, på återseende." och med Vera Lynns "We'll Meet Again" på repeat i ipoden kommer jag ta med skämtet ut och begrava det. Som sagt, se inte på det som ett avsked; se på det om en välförtjänt permission tills plikten återigen kallar. Det är inte du, kära skämt, det är jag och kanske alla mina vänner som tröttnat och önskar att jag kunde hitta på en ny fras att tjata sönder.
Skämtet: Aaaaaahhh! Nu ska vi ta det lilla lugna här, va? Gör inget förhastat nu. Om du vill att jag ska sticka kan du bara säga det. Det finns en massa folk som skulle uppskatta ett skämt som jag. Nej. Nej. NEJ! Lägg ner spaden, unga fröken!
Jag: *snyftandes* That calm sleep, whence none may wake, where none *snyft* shall weep!
Skämt: Nä nu är måttet rågat! Därmed basta! Jag stod ut med att kolla igenom mina mejl och sms, jag stod ut med att ibland vakna av att du tyst stod vid min säng och bara stirrade på mig mitt i natten men nu får det vara nog! Jag flyttar hem till mamma igen!

Men alltså... EFFEKTIV! Det var ju egentligen det jag ville skriva om.

Igår skrev jag klart två av min sketcher till radioteatern. De har tema "Hem som i Hemlängtan" och läste Lord Byrons Childe Harold.

Idag ska jag läsa mer strunt, göra sushi, betala en räkning eller två, städa samt sköta min korrespondens.

"That calm sleep
Whence none may wake, where none shall weep." (- Hellas)

Läser Hellas av Percy Bysshe (Bysshe? Verkligen?) Shelley och lyssnar på Deadmau5. Två smaker som gifter sig förvånansvärt väl på tungan... som man brukar säga. Tror nog att det var tänkt just så; Shelley uppskattas nog bäst om man har lite prrrrrrogressiv house i öronen.

Givetvis är det här inget jag vet säkert. Men man kan ju spekulera. Det får man. Man får spekulera. Vad vore vardagen utan grundlösa spekulationer?

Har varit på födelsedagskalas för en av mina storkusiner. Alltså, hon är inte stor stor utan... större än vad jag är. Äldre kanske man säger. Men om jag och Jakob måste vara "småkusinerna" för evigt och kanske ännu längre då får storkusinerna dras med att kallas storkusinerna.

Storkusinerna låter som namnet på stora stenar från istiden som folk brukar säga hade kastats dit av troll för att de ville få kyrkklockorna att sluta klämta. Trollen alltså, inte (Verklighetens?) Folk. Fun Fact: Det är därifrån "sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig." kommer ifrån. Givetvis är det här inget som jag är säker på. Men man kan ju spekulera.

Det var i alla fall ett trivsamt partaj i söndags. Min mormor sjöng polska sånger och då gäller det att ha två saker klart för sig.

1. Nu är det utan tvekan Fest.

2. Det är bäst att ta skydd.

Min mormor sjunger med inlevelse och det kan bli vådligt om man står precis bredvid henne. Speciellt om hon har ett välfyllt glas cider i handen. Hon viftade häftigt med just den handen under hela sången och jag försökte diskret smyga undan men upptäckte att jag var inträngd i ett hörn. Som tur var hände inget men det var på håret.

((Mitt hår, om nån undrar, var dessutom Fantastiskt den dagen.))

Den här gången kunde i alla fall de flesta i rummet sångens text.

Och den texten var ”alla som inte håller med oss, må de träffas av blixten!"
Va? Det är väl inte en våldsam födelsedagssång. Det är ju inte som vi önskade livet ur nån. Vi vill, helt enkelt, att om någon inte håller med oss, ja då hoppas vi att de träffas av blixten.

Det är viktigt att markera var man står i olika frågor.

Jag brukar ofta stå utanför och titta in genom fönstret.

Såatteh... det är bara en blixt. Ingen har dött av lite blixt. Givetvis är detta en ren spekulation från min sida för det får man. Man får spekulera.

PS. Och innan mina föräldrar ringer och skäller ut mig: Jaaa... jag vet att att det är John Donne och inte stenkastande troll som hittade på "[..] never send to know for whom the bell tolls; it tolls for thee."

Det var skämt och man måste få skämta.

Och på tal om skämt. Här får ni en Fuuuuuun Fact helt gratis:

- Några månader innan han dog lät Donne måla ett porträtt av sig själv som han tänkte att han skulle se ut när han återuppstod på den Yttersta (Den Allra Yttersta) Dagen.



Öm... ja, han ser ju helt klart nöjd ut. Han riktigt myser. Måste dock erkänna att jag inte har så mycket till övers när det gäller hans fashion statement. Tehuvor är såååååå 2006.

Och när vi ändå håller på och pratar om Den Allra Yttersta Dagen så kan ni få se hur jag förväntar mig att jag kommer att se ut då jag återuppstår:



Hell yeah! (helt klart fel ordval)
Tänker mig att jag kommer återuppstå som en nån slags explosion slash power ranger.

Grif: He penetrated the defensive protocol that me and Private Donut established.
Simmons: Defence protocol? You asked me what the password was.
Grif: And you knew it.
Simmons: I guessed it. By the way, the password was 'password.'
Grif: It's so obvious, it's impossible to guess!
Sarge: Diabolical.

Känner att jag halkar efter med bloggandet. Roliga saker som kan berättas:

Har varit utklädd till Lisbeth Salander. Ni vet hon som är så bra på det här med att hacka att hon kan hacka med en mac. Min catchphrase var "det ska du skita i!".
Med på festen var även Frida Kalho (awesome!), Black Swan från filmen med samma namn (alltså... öh Black Swan som är tamigtusan det läskigaste jag sett på länge och den senaste orsaken till att jag har liiiiite svårt att släcka lampan på natten), Micheal Cera, Marie Antoinette, Carrie Bradshaw, Liza Minelli a la Cabaret samt Bubblan, Buttran och Blomman dock ingen Mojo Jojo.

Innan festen förvandlades vi till Kaoskollektivet Kråkan (okej, det var mest jag... sa hon som om någon skulle bli förvånad) men vi lyckades på cikrus två timmar framstälal (genom magi... kanske?) spenatpaj, potatisgratäng, ostsnittar, cheesecake, kladdkaka, bål och hinna byta om.

Det var fantastiskt.

Vi lekte även charader på kalaset. Jag är faktiskt riktigt bra på charader. Min taktik är att skrika ut så mycket som möjligt till jag träffar rätt.

Men på tal om Lisbeth Salander... att hacka är jättelätt.
Det har jag sett på teve och det är förresten en av min hatklyschor. Alla dessa dåliga lösenord som hjälten och hjältinnan alltid kan gissa sig fram till.

Exempel: I ett avsnitt av Avengers: Earth's Mightiest Heroes (är besviken för den är inte lika bra som The Spectacular Spider-man men Hawkeye och Hulken har blivit polare och Captain America har ångest eftersom ALLA HAN KÄNNER OCH ÄLSKAR ÄR DÖÖÖÖÖÖDA! förutom Baron Zemo men Zemo hatar honom såatteh... en helt ok serie alltså) så ska Hawkeye knäcka koden till superduperduktiga spionen Black Widows dator... filer... typ.
Först testar han hoppfullt sitt eget namn. Kul skämt.
Sedan testar han "spider", "sting", "venom", "web", "hourglass" och tillslut testar han "red room" vilket är namnet på den KBG-skola Black Widow fick lära sig allt hon kan (vett å etikett antar jag) Uppenbarligen är namn på KBG-skolor allmän kunskap i Marvel-universumet...

Vaaaaaaaarför (plågad röst) är alla idioter när det gäller att välja lösenord? Visserligen är jag tjejen som ett tag hade samma lösenord till allt men sen så är jag inte en superduperduktig spion. Det är overkligt, lika overkligt som drakar, att Black Widow skulle ha ett lösenord som vem som helst kan gissa sig till.

Om jag var Black Widow så skulle jag välja........... "kattbuffé"... ingen skulle kunna gissa sig fram till det. För att det är ett sjukt obehagligt ord. Kattbuffé. Usch.

För att ta oss ur den här obehagliga stämningen så får ni här en bild på en gullig men världsvan hundvalp:

Trrrrrrrrrrrrrron *ljudet av Rinzler som spinner*

Så blev det äntligen av. Jag och Lisa aka Taco gick och såg Tron: Legacy. Vet inte riktigt hur jag vill beskriva den här filmen. Vad är det för ord jag söker... ett enda ord (eller kanske två) som på en gång förklarar exakt hur jag känner inför den här filmen. HM! Vad kan det vara... hm!

Åh. Just det. AWESOME-SAUCE!

Tar ett djupt andetag för att lugna ner mitt lilla nördhjärta som pickar som en liten småfågel i bur.

Okej. Den var inte lika mysig som den första filmen men det visste jag att den inte skulle vara. Men det fanns en hel del annat som jag kunde bli till mig över (DAFT PUNK!!!):

- Jeff Bridges som Kevin Flynn igen. Denna gång kändes det som "Lebowski fast på internet"... om ni förstår vad jag menar. Han satt och mediterade på kuddar, gick runt i vita rockar och var barfota samt sa: "You're messing with my zen."

- DAFT PUNK! Hahaha... öm... ja. Vill påpeka att jag var mycket behärskad när de dök. Mitt nördiga glädjetjut kunde knappt höras ("iiiiiiihhhhh!") och... öm, deras soundtrack var mycket bättre tillsammans med filmen. Bäst var det när man verkligen, verkligen hörde att det var Daft Punk och inte någon random orkester.

- The Big Bad's lakej, Rinzler, var en typ med motorcykelhjälm som öm... jag tror att ljudet han gav ifrån sig skulle likna typ... myrornas krig på teve men det lät mer som att han spann. Hela tiden. Förväntade mig nästan att han skulle börja stryka sig mot folks ben och ha sig. Av någon anledning gjorde det filmen så mycket bättre när jag bestämde mig att Rinzler var en stor katt som bara behövde lite kärlek i sitt digitala liv.

HAR JAG NÄMNT ATT DAFT PUNK VAR MED!?! Har jag det? Tåls att säga igen för jag älskar Daft Punk. I mitt huvud brukar Daft Punk hänga med Deadmau5 och Sebastien Tellier och har galna, tokroliga äventyr ihop.

- Alla referenser till den första filmen. Den enda jag saknade var förklaring till varför Trons flickvän Yori inte var med i filmen eller varför hon inte ens nämndes. I första filmen hade de den finaste "vår kärlek är starkare än all form av hjärntvätt, omprogrammering, Master Control Programs i världen"-scen.

- Saknad också figuren Bit från första filmen. För det är kanske den bästa dialogen. Någonsin. Säger vi.
Flynn: Hey! Hold it right there!
Bit: Yes.
Flynn: What do you mean, "yes"?
Bit: Yes.
Flynn: Is that all you can say?
Bit: No.
Flynn: Know anything else?
Bit: Yes.
Flynn: Positive and negative, huh? You're a Bit, aren't you?
Bit: Yes.
Flynn: Well, where's your program? Isn't he going to miss you?
Bit: No.
Flynn: I'm your program?
Bit: Yes.
Flynn: Another mouth to feed...
Bit: Yesyesyesyesyes!

- Sen var det här med en klubb som ägdes av David Bowie från sin Ziggy Stardust-fas och där Daft Punk var DJ-program. Konstigt men bra.

Den enda som var dåligt var publiken bakom mig och Lisa. DE HÖLL ALDRIG KÄFTEN! Jag vet, ingen ny grej direkt att klaga på folk som pratar på bio men det är så infernaliskt irriterande. Speciellt om det rör sig om idioter. Det är en sak att behöva fråga vad som händer om man inte fattar filmen. Okej. Visst. Det är en helt annan sak att tro att man är så otroligt, kvick och roliga att man bara måste kommentera i princip varenda scen i filmen.

Ursäkta? Jag minns verkligen inte att jag slog på DVD-kommentarsspåret. Oh. Snap.

... men nämnde jag att Daft Punk var med? För de gjorde allt bättre och stillade min ilska. Daft Punk är balsam för själen.

Övrigt
Anledning till att Ugglan Larsson aka Lindormen är min sämsta och bästa vän.

Sämsta vän för att hon tyckte att jag skulle gå ut så här:

Hon försökte tvångs-spraya mig... det var hemskt.

Bästa vän för att hon tyckte att jag skulle gå ut så här:

Det var ett bra skämt. Och det här är faktiskt bara en nedtonad version av frisyren. De n kan se så mycket hemskare ut. Den kan vara så fruktansvärd att det gör ont att titta på den så jag ville inte skrämma känsliga läsare.

Ni vet den där förvirrande känslan som uppstår då man upptäcker att man under dagen skrivit "UNDVIK EXPOSITION" på sin arm med stora bokstäver och kanske ett enstaka utropstecken?

Det är så jag känner just nu. Det är oändligt vackert men lite skrämmande fast på ett bra sätt.

En annan fin känsla är den som uppstår efter ett lyckats myshäng där man har möllat i sig julgodis och skrattat så mycket att halva ansiktet svullnat upp. OBS. Sant. Men det kan vara pga visdomstanden jag drog i måndags.
Finaste, finaste myshänget förutom en kort stund då gänget vägrade sluta tjata om den uuuuuuuuuuuuuuuuuunderbara dagen i Sundsvall eller whatever och om hur fint det var när de drack kaffe på en trappa. Jag var inte med vill jag påpeka. Jobbade. Hm? Nej, jag är inte avundsjuk och sörjer ej förlorade sommardagar.

Har också druckit kaffe samtidigt som jag satt på en trappa.

Och det var fantastiskt.

Så ha! Hahahaha!

Men på tal om min visdomstand som ej längre är med mig. Hade den bästa tandläkaren. Den. Bästa.
Hon: *tittar en millisekund i min mun* Den måste ut.
Jag: *gråtfärdig* Måste den?
Hon: Nej.
Jag: Nej?
Hon: Du kan ha den kvar och ha ont eller så tar jag ut den nu. På en gång. Det är dina alternativ.
Och när man uttrycker det så blev valet inte så svårt. Dessutom påminde hon mig att andas med magen. Och att sänka axlarna.

PS. Ang. förra inlägget. Jag vet inte riktigt vad som hände där på morgonen. Uppenbarligen tänker man inte riktigt klart mellan kl 4-7. Man tänker sjuka, sjuka saker och har orimliga reaktioner men vi vet ju alla vems fel det här är. Mm-hm.

PS2. Min katt låter fel. Hon låter inte som en katt. Hon låter som en blöt trasa som gnuggas mot en fönsterruta. Är det normalt? // Orolig Tjej

PS3. Idag: Doktor kommer ut från sitt rum och ropar roat men också lite argt: "Vem är det som har lagt använda barnbyxor på mitt rum!?!"
Han fick aldrig något svar eller så hörde jag aldrig svaret vilket är synd för det finns så många frågor i den där enda enkla frågan.
Vem var det la de använda barnbyxorna på hans rum?
Varför gjorde han/hon detta?
Vems barnbyxa var det? Finns det ett stackars byxlöst barn där ute i världen nu?
På vilket sätt var de använda?

Det är saker som kommer hålla mig vaken om natten. Förutom sjuka, sjuka Super Mario-världen. DET ÄR FÖR KONSTIGT!

Jag vet att jag inte är den första som har påpekat detta men det är för konstigt och jag kan inte släppa det.

Skrivet 4:48.

Vi lever kanske inte i en utopi; men kan man inte kräva att tågen går i tid?

Speciellt om det är meningen att de ska gå 4:33.

När vi anlände till stationen visade det sig att Saras tåg var försenat till 6:25. Va? När blev detta okej. Tidigare har jag benådats från "tågkaoset" men nu... men nu...

På väg mot bilen för att åka hem igen:
Jag: Det här är orimligt! Och allt de pratar om är att bygga ut... bygga ut!?! Hur kan mna bygga ut tågnätet när det man har inte ens fungerar? Och miljöpartiet sen! Allt de vill göra är... är... superljudtåg!

I bilen, på väg hem igen:
Jag: Vet ni, på nåt sätt, jag vet inte hur... så är det här miljöpartiets fel.
Sara: Mmm. Det verkar troligt när det inte direkt haft makten över tågnätet de senaste åren-
Jag: Jag sa ju det! Jag vet inte hur MEN DET ÄR DERAS FEL!
Sara: *försiktigt* För att de har hand om... miljö och väder? Du vet att det finns fler partiet med en miljöpolitik.
Jag: Ja... men, nej! Det är för att de hatar IKEA. Vet ni vems fel det är när det är dåligt utbud på IKEA!?! MILJÖPARTIETS! För att tågen... och IKEA... tåg... *tystnar för att jag faktiskt inte kommer på ett samband mellan dessa ting* SEN DET HÄR MED SPRÅKRÖR! Ååååh, nej. Vi har inga partiledare som andra partier, vi har språåååååååååååååååkrööööööööööör. Det är bara ett pk-ord för ledare. Jag ska skriv ett brev till miljöpartiet och... och KLAGA!
Pappa: Då sätter de nog upp det och ramar in det för att det är så knäppt.
Jag: Eller så sätter de upp det i fika rummet FÖR ATT JAG ÄR DOM PÅ SPÅRET!

Det här är orimligt.

Min reaktion alltså. Den är orimligt.

För det är faktiskt mest synd om Sara som inte får sova på tåget förrän 6:20.

Eller kanske mest synd är det om tågpersonalen som kommer försöka återuppväcka Sara när de ska kolla biljetten. Det har ingen aning om vilken Best de kommer försöka väcka.
Konduktör: Hm. Undra vem det är som mässar olycksbådande på latin vid den här tiden? Ja, ja... strunt i det. Nu måste väcka den här slashasen.

Följt av: Olycksbådande skanderande på latin stegras.

Okej, någon där ute tycker synd om mig och vill att jag ska ha roligt. Lite roligt får man. Det måste man få.

Idag när jag var helt säker på att jag inom ett par sekunder skulle implodera av uttråkning kommer två ovanligt pigga patienter förbi. En var en tant med rullator och den andra hade ingen rullator.
Tant#1: Kom så tittar vi på vädret.
Tant#2: Men det har jag redan sett!
Tant#1: Inte från det stora fönstret.
*Tant#2 erkänner, att nej det har hon inte. De vandrar förbi mig och bort mot det stora fönstret. Jag tittar upp.*
Tant#2: *till mig* Vi är ute och motionerar lite.
Jag: Det låter trevligt.
Tant#1: Och så är vi på äventyr!
Jag: Också trevligt.
*Senare hör jag jag hur en sjuksköterska säger: "Jaså, är det här ni är?" och en av tanterna svarar lika glatt: "Vi motionerar och är på äventyr."*

Senare samma dag smyger en tunn, liten gubbe förbi luckan, går fram till dörren som leder bort från avdelning, stannar upp, sneglar pillemariskt på mig och säger: "Jag är på rymmen så jag ska ut gå en sväng. Hej, hej!"
Jag hade lust att be honom ta mig med som gisslan. Jag hade varit en bra gisslan. Ingen är så fenomenal som jag när det gäller att ligga på golvet i fosterställning.

Vänta...

Tänk om han verkligen var på rymmen?

Annars försökte jag roa mig själv med att komma på bra namn på nagellack och/eller läppstift frö att inte dö av leda. Inspiration hämtade jag från mitt nya, blåa nagellack med det... öh... passande namnet Spending Cash With Carl.

Här är mina förslag:
- Put On A Bus: Alarmerande röd.
- Scully! I'm in a box!: Mystiskt grå.
- Kreativ Fas: En färg som bäst kan beskrivas som EN JÄVLA REGNBÅGE ÖVER HIMLAVALVET!!!!! (notera antalet utropstecken... vad är det för fel på mig?)
- Put On A Bus With Creepy Steve: En rödorange färg som påminner som ljusen i trafiktunnlar eller ljusen från en plogbil kl halv åtta på morgonen.

Förslag på nytt namn:

Jag är en i Kreativ Fas med underrubriken: Ja, det är ett hot
Känner mig lite extra kreativ just nu när mina drömmar den här veckan har varit intressanta på ett sätt som gör det lite extra tråkigt att vakna. Häromdagen drömde jag att jag stal sprit på en kyrkogård och köpte bil (en bubbla) som jag ironiskt kallade för "glassbilen". Därefter, helt utan anledning, blev jag tillfånga tagen av en ihålig man. Han var som en tyg docka som någon tagit ur all stoppning och mitt drömjag stirrade på hans håligheter och utbrast: "Ööööhhhh. Äckligt."
Jag beundrar mitt drömjag som var så där oförskräckt när hon stirrade faran (den ihålige mannen som jag vagt minns hade ett ondskefullt agenda som involverade en pyramid, sin ex-fru) men jag önskar att hennes oneliner hade varit något... vitsigare.

Har det tråkigt på jobbet. Inte samma ställe som jag brukar jobba på och det är inte alls lika roligt. På mitt vanliga jobb kunde jag ibland behöva svara i två telefoner samtidigt och ha hand om en sökare. Man kände sig lite hetsig och kunde prata om att vara hetsig på fikapausen och ens kollegor som man faktiskt kunde ha avslappnade samtal kunde säga: "Ja, det är hetsigt ibland."

Ah, dessa forna fina dagar.

Tråkigast är att det är meningen att jag ska scanna papper åt demensavdelningen men de har ännu inte lämnat av dessa på arkivet och jag har ännu inte haft möjligheten att kläcka ur mig kommentaren: "De kanske har glömt bort det."

Så kallad svart humor eller galghumor. Se och jmf "gravallvarlig".

Dock ska man försöka se det från den ljusa sidan. Dr Gåta har inte pratat med mig vilket är en otrolig lättnad. Förra sommaren, när jag tvingades att kallprata med honom, eller ännu värre: tvingades höra på hans gåtor, fick mig att börja tro på det här med reinkarnation. Uppenbarligen var jag löjligt dryg i mitt förra liv.

Julafton

Snaps.

Mango? Absolut.

Polska snapsvisor som bara hälften av bordet kan.

Andra versen kan nästan ingen. Inte ens mormor.

Därför utgörs andra versen av ett sjungande mummel - naaaa...nananana... naaa... naaanananana!

De ord som man faktiskt kommer ihåg sjungs lite extra högt.

För att visa att man kan.

Jultomten avslöjades. Nästan. Kom undan i sista sekunden.

Tack och lov att vi alla fall slipper Krampus.

Dock får jag sova på golvet. Okej. Nu överdriver jag. Fick sova på två ganska tjocka täcken. På golvet i tv-rummet på övervåningen. Vänder och vrider på mig större delen av natten. Funderar på att ge upp och be om att få något bekvämare att sova på. Tänker sedan att det inte finns nåt bekvämare och att det är lika bra att härda ut.

Gottar mig lite i mitt ödmjuka, självuppoffrade lidande.

Tröttnar på detta lidande när jag vaknar med ryggvärk.

Juldagen
Får veta att det fanns en madrass som mormor tänkt att ge mig men glömt bort.

Bestämmer mig för att aldrig mer lida på ett så där ödmjukt, självuppoffrade sätt.

Går på fest med vänner och roliga kamrater.

Vet inte vad som stressar mig mest i början: Människor som jag känner och vill hälsa på eller människor som jag inte känner och som jag därför inte vill hälsa på.

Har insett att jag måste spara på mina sentimentala krafter. Fick förr mig att Kulturkollektivet Kråkans "Original Crew" (jag vill vara streeeeeet, jag vill! misstänker att det är den enda legitima ursäkten att ha kepsen bakofram samt låta luggen sticka fram lite käckt... får man säga "käckt" om man är street? måste googla) skulle splittras redan förra fredagen men så var ju inte fallet. Har därför lite mer att samla mig rent mentalt. För det kommer att bli sorgligt. Otroligt sorgligt.

Eller inte.

Faktiskt inte sorgligt alls.

Ut med det gamla som ska till fjärran land och... och rensa fisk, starta blodsfejder och vägra göra sitt hår till pilbågssträngar, aaaaas yoooou dooo, i Norge.
Det enda jag kommer sakna är Majas ångestfyllda: "Jag ville ju bara spela Suuuuuuper Maaaaarioooo Gaaaaalaxy!"

Nu försöker jag samla mig, rent mentalt, inför julen. Det behövs. Har redan haft det obligatoriska "Nu blir inte [valfri släkting/väns] julklapp peeeeerfekt!" + hysteriskt snyftande + kasta sig dramatiskt på golvet = KUL FÖR HELA FAMILJEN!
Samt det obligatoriska:
Mor: Har du kommit ihåg att tina kycklinglevern?
Jag: Neeeeeej... *tårar* Då... då blir det alltså ingen inälvsmat till jul?
Mor: *allvarligt* Nej, mitt barn. Det blir det inte.
Jag: Vad har jag gjort!?! Vaaaaad har jag gjort!?!
Nu blev det inte fullt så dramatiskt då vi kom fram till att det var lika bra att spara pastejen till mellandagarna. Tur det. Slog faktiskt ner en tant för att få det sista paketet med kycklinglever på ICA Söder. Tyvärr gör dessa våldsamma tendenser mig till en kicker istället för street.

Det blir dock en lycklig jul för familjen Passion. Pappa Passion vara nära att fastna i snökaos på Öland men hann hem precis i tid. Vi ringde honom då och då under kvällen för att förvisa oss om att han inte fastnat i en driva nånstans.
Jag: Var är du någonstans?
Far: Precis utanför Södertälje.
Jag: ... jag är besviken.
Far: Va?
Jag: Varje gång jag ringt upp dig åt mamma har det första jag sagt varit "var är du?" och inte en enda gång har du svarat "jag är i en bil!" Vad är det för fel på dig?
Jag kunde liksom känna genom luren hur besviken Pappa Passion var på sig själv. Han försöker reparera sitt rykte genom att sticka in huvudet i matsalen och utropa "Jag ser att det lackar mot jul!" när jag försökte/misslyckades lacka julklappar. Sedan började han tala länge och väl om att min farfar minsann kunde lacka julklappar. Du skulle ha sett, när han väl lackat en klapp, ja då var den lackad.

Slutade lyssna efter ett tag. Och på tal om mina föräldrar. Som de flesta vet var min barndom idyllisk, skyddad och vacker. Faktum är att mina föräldrar än idag skäms över att dem inte gett mig ett enda mentalt trauman. (om man inte räknar det där med älvor och TUBERKULOS! på Allvaret) När de läste Elsa Beskow för mig till exempel, förstod jag aldrig att när barnen fick ris innebar det att de fick stryk. Jag tolkade det som att barnens straff var att det fick någon sorts efterätt... av ris... som inte var äcklig... men inte så god heller. Lite väl specifikt kan man tycka men whatever.
Poängen jag vill komma fram till i all denna vänliga svamlighet är detta: Min tillvaro är fortfarande så skyddad, idyllisk och vacker:
Jag: Jag har börjat rolldikta under namnet Fy Farao!Amon-Ra-Radical. Är jag inte fantastisk?
Far: ... hur många tror du förstår det namnet?
Jag: Men... men vet inte alla att Amon-Ra är den egyptiska solguden?
Far: ... *nickar och ler*

Annars så har jag insett att även med min bror kan jag prata så att ingen annan förstår:
Jag: Vad heter den där skådespelaren?
Jakob: Vem?
Jag: Du vet... *med basröst* Miiiiicheeeeeaaaaal!
Jakob: Jason Bateman?
Jag: Ja, just det. Precis. Han. NÄR KOMMER DEN FILMEN EGENTLIGEN?
Jakob: Jag vet inte!

Snart får det vara nog, sa hon och satte ner foten [bestämt]

Alternativ om du inte vill kränka nån:

Känns det jobbigt att säga God Jul för att du då kanske kränker nån som inte är kristen?
Känns det lika jobbigt att önska någon en God Helg eftersom det kan kränka ateister? (Helg = Helgad)?

Pröva att önska folk God Stämning istället. Då är det ingen som tar illa upp.

Förutom möjligtvis jurister och allmänt vansinniga.

Tyvärr går det inte att göra allt folk nöjda.

Kanske skulle de bli lite nöjda om det insåg hur roligt livet kan vara. Mitt liv är till exempel en slapstick-film. Det är helt galet. Benny Hill är the soundtrack of my life. Ni skulle se när jag och Baconfräs bär en planka tillsammans. Nån va oss böjer oss ner och den andra svänger vilt runt med planka och: "Vafalls/Vad i!?! Var tog hon vägen?" och när vi sedan svänger runt igen hinner den andra resa på sig och få plankan i bakhuvudet.

Låt oss inte ens gå in på vad som händer när vi går ut med en hund och har ett långt koppel. Ojojojoj...

Det sjukaste är nog att när Benny Hill slås på så triggas min reptilhjärna och jag liksom instinktivt börjar bete mig slapstick. Springer genom lägenheten med en skål fylld med smet och snubblar till exempel. Hade inte hänt om inte Benny Hill spelades... eller jo, det hade nog kunnat hända ändå... men det får vi aldrig veta såatteh...

Idag hände något som jag själv inte ens kan försvara. Visst, jag försökte försvara det lite buttert när det togs upp men sanningen är att ibland blir till och med jag konfunderad över mina egna handlingar och tankespår.

Det hela började med att jag skulle baka en kladdkaka. Smälte lite margarin och tog fram äggen. När jag skulle ta ut ett ägg visade det sig att det hade kladdat fast i kartongen och jag råkade ha sönder det när jag skulle få loss ägget.
"Hm," tänkte jag, "Det här går fortfarande att fixa. Det mesta av ägget ligger kvar i den ägghalvan som sitter fast i kartongen. Om jag vänder det här ekipaget upp-å-ner kan jag bara hälla ut ägget i skålen."

Genialiskt sa jag och dunkade mig själv i ryggen.

Problemet var bara att inte alla ägg satt så där ordentligt fastkladdade i kartongen. Så när jag vänder kartongen upp och ned så ramlar ett ägg rakt ner på golvet.
Jag: AAAHHHH!
Djupt andetag. Stirrar på golvet.
Jag: Det är lugnt. Jag kan fortfarande fixa det här. JAG ÄR I EN KREATIV FAS! OKEJ!?! (Resten av universum: Åååååh-kej...)
Som tur var låg det mesta av ägget kvar i själva skalet som inte var helt krossat så jag skopar upp det och kastare det ner i skålen. Tre sekunders regeln vet ni.

Dock när jag senare berättar det här får jag det givetvis det att låta som om jag torkade upp ägget med en sur trasa och vred ut det i skålen. Fräscht!

Tja, men det är ju jag i ett nötskal.

... eller vågar jag påstå att det är jag i ett... äggskal?!?

Ha.

Ha.

Ha....

Slapstick i the Twilight Zone

Det är nåt underligt på gång. Igår skulle Maja, som vanligt, fixa mitt hår, men då hände en liten Olycka.

Kammen som brukar sitta på rakapparaten föll av och det blev ett litet hål i min frisyr.
Baconfräs: Oj då!
Jag: Maaaaaaaaajaaaa... vad hände? Blev det ett hål?
Baconfräs: Det blev ett hål.
Och nu hände det underligaste. Baconfräs fick panik medan jag stod och var förnuftig och sa saker: "Stå inte där och fjanta dig. Fixa det istället. Jamen, det är ju inte hela världen. Så länge det blir snyggt där fram så bryr jag mig inte."
Som Baconfräs uttryckte det: Det är inte så där vår relation har fungerat hittills.

Tror det kan ha nåt att göra med att tack vare Zumban och Pump it (LOUDER!) har jag lärt mig att sänka axlarna. Det gör under för sinneslaget. Lugn som en filbunke är allt vad jag är.

Såååå... nu har jag alltså en fläck bak på huvudet som blir lite kallare än resten av huvudet om jag går utan mösse. Ärligt talat är jag förvånad över hur lug njag är. Trodde att jag skulle vara hysterisk vid det här laget. Är lite imponerad av mig själv. Bra jobbat, Passion, fortsätt så!

Och som om det inte vore nog med det! Har kommit på bästa tema för Passion å Petterssons sista program för terminen: "När jorden går under och ljusen släcks... "

Tema avslut och julafton alltså.

Övrigt:
Roligaste den här veckan: När filmen Piranha 3D går igång utbrister Amanda förvånat: "Men jag är ju jätterädd för fiskar!"

Tacksamhet

Såatteh... ska dansa afro idag. Till mitt försvar kan jag bara säga att min taktkänsla inte kan bli sämre i alla fall. Så det är ni som ska tacka.

Men om jag nu måste tacka någon så vill jag tacka Fanny. Tack, Fanny, för att du sydde mina gardiner. Vem vet vad som hade kunnat ha hänt om du inte blev räddaren i nöden? Antagligen hade jag sytt klart mina gardiner... EFTER HUNDRA ÅR! Och då hade jag varit allmänt vansinnig och min rumskamrater skulle bara kuttra saker i still med: "Vill du ha lite färdigtuggad soppa, lilla vän?"
Jag skulle sitta inne på rummet för det mesta och vika pappersflygplan av silkespapper och skriva meddelande i kod på deras vingar och kasta ut på förbipasserande.

Så vi kan all glädja oss åt att Fanny sydde mina gardiner. Det är även ni som ska tacka.

Här är för övrigt en lista på saker jag känner tacksam över:
1. Huey Lewis & News. Specifikt "Back in Time" och "The Power of Love".
2. Doc Brown eftersom Christopher Lloyd är balsam för själen.
3. Att jag faktiskt lät mig övertalas/insåg att jag vill se en film om mordiska fiskar. Den bästa formen av avslappning. I filmen figurerar även en vis Christopher "Doc Brown" Lloyd. Det skadar inte.

Den röda tråden är, som den uppmärksamme säkert redan förstått, "Tillbaka till Framtiden"

Igår fann jag mig plötsligt ensam och på väg till ett zumba-pass. I en minut lekte jag med tanken på att avboka passet, låtsas missa men sen blev jag irriterad: Om jag inte inte ens vågar gå och riskera att göra bort mig på zumba så är jag en tönt men om jag vågar gå och riskera att göra bort mig på zumba, ja då finns det ingeting som jag inte kan klara av.

Sagt och gjort.

Gick iväg till campus och bytte om. Går upp till lilla salen FÅR EN FILMKAMERA RAKT UPP I ANSIKTET!

Ni skulle ha sett mig. Helt spontant framförde jag ett litet stycke som jag vill kalla: "Rådjur som fastnat i ljuset från en bils framlyktor"
Det var vackert. Det var spontant. Jag var vettskrämd. Tänkte: Försent! Försent att fly nu!
Reporter: Kan jag få ställa dig några frågor om zumba?
Jag: (tänker: "gah! varför är detta mitt liv?") KAN INTE! Det är första gången jag är här! Hahahahahahaha! (mitt nervösa vansinnesfnitter lät nervöst och vansinnigt)

Reportern suckar och vänder sig mot sitt nästa offer.

Jag andas ut tills jag inser att tv4 tänker filma oss medan vi dansar.

Jag: Ah mäh... kom igen. Har jag inte lidit nog för en dag?
Suckar och bestämmer mig för att bara acceptera mitt öde.

Försöker slappna av i axlarna. Det är svårt.

På senaste skrivmötet hade vi en övning där vi skulle beskriva en människa genom att låta en reparatör röra sig i deras lägenhet och beskriva vad som fanns där och tolka det.

Jag beskrev min karaktär som en sak. Något som en gång hade varit en människa men inte längre var det eftersom han hade sovit under en spricka. EN SPRICKA I VERKLIGHETEN! Dun, dun, duuuuuun!

En metafor? Var reaktionen jag fick.

Jag: (nästan lite skamset) Äh... nä. Helt bokstavligt menat. Såatteh...

Sedan fortsatta övningen med att vi skulle skriva vad personen som bodde i lägenheten gjorde samtidigt som reparatören var där och rotade.

Jag skrev om Klas... eller kanske Karl... som var glad. Han oroade sig inte för något. Sedan visade det sig att Klas/Karls mage och bröst var täckt av geometriskt formade hål, två av varje sort: Klot, kub och pyramid. I dessa hål fanns organ av genomskinlig gelé. Karl/Klas plockar ut ett av dessa och gräver fram en Kobra-telefon som börjar ringa. Det är reparatören som ringer och frågar hur han mår.

Konstigt sa en del.

Jag tyckte det inte var så konstigt.

Konstigt hade varit ifall telefonen ringde men samtalet INTE var till Karl/Klas. Nån som ringer fel till en telefon som finn inuti en människa?

Det hade varit fööööööööööör konstigt.

Idag bakade jag lussebuller enligt ett recept som skrevs innan Kesella var uppfunnet.

Det är inte konstigt men det var kul att baka bullar. Jag gjorde prästhår och mamma gjorde en julsnigel. Antar att det är nåt polskt. Det var en fin snigel i alla fall.

PANG! Och helt plötsligt avfyrades Tjechovs Pistol...

Onkel Vanja... när ljusets släcktes var jag nöjd och lite deppig. Tjechovs pjäser, eller i alla fall den här, saknar i stort sett handling och är istället karaktärsdrivna, och alla karaktärer är handlingsförlamade och fulla av ånger (möjligen tvek) för att deras liv är... bara... såååååååååå grått.

En del påstår att slutet i Onkel Vanja (Tips: Om du inte vill veta slutet på pjäsen så kan du sluta läsa nu. Om du vill. Man får läsa vidare. Om man vill. I'm just sayin'... ) är hjärtevärmande men det kanske var det sorgligaste jag sett.

Kortfattat: Doktorn är lite kär i Jelena men hon kan inte vara med honom utan sticker iväg med sin man; Professorn som genom hela pjäsen är en självupptagen idiot som aldrig lär sig något. Sonja som arbetat hårt i hela sitt liv får fortsätta att gå runt att vara olyckligt kär, Vanja måste också fortsätta arbeta och Sonja säger till honom, där han sitter och gråter att en dag kommer de att få vila ut.

Min tolkning: De kommer att fortsätta arbeta vidare, aldrig få tillbaka sina förlorade år, aldrig bli lyckliga och sedan dör de. Det är inte hjärtevärmande... det är bara hopplöst.

Men pjäsen var fantastisk. Vanjas vredes utbrott kändes otroligt äkta och aldrig överspelat. Det var verkligen som år av undertryckt sorg och hopplöshet plötsligt exploderade på scen. Nice.

Dock har jag en invändning. Mot de två damerna som stod före mig och Far i fika kön.
1. Om man står i en fika kö så låter man det inte bli ett gigantiskt glapp i kön.
2. När man väl kommit fram till kaffet så tar man sig en kopp och går. På en gång. Man står inte kvar och kacklar på ett sätt att de som står bakom inte ens fattar om de vill ha fika eller ej.
3. När man står i en lång fika kö bör man bestämma sig snabbt för vilken typ av fika man vill ha. När alternativen är kaffe, te eller saft BÖR DET INTE TA HUNDRA ÅR ATT BESTÄMMA SIG!

Ville bara få det sagt. Om ni undrar hur dessa tanter såg ut för att i framtiden kunna fly undan dem kan ni slå upp ordet "sölkorv" i ett lexicon. Finns en bild på dem där. (Är sölkorv verkligen ett riktigt ord?)

PS. Uppsalas definition av ordet "lättare": Läsa exakt samma antal böcker som på förra delkursen samtidigt som man skriver en uppsats.
Exempel: "Er nästa delkurs kommer att vara lättare."


Övrigt:
Känner att jag bara måste få skriva ner lite saker som håller på att försätta mig nördkoma:

- Green Hornet, regisserad av Micheal Gondry, visste inte att jag ville se den här filmen förrän jag såg trailer.
- Tron 2.0. Har jag nämnt att jag älskar franska musikrobotar? HAR JAG DET!?! Får då vill jag bara påpeka att jag älskar Daft Punk så mycket att ibland blir jag lite förkyld.
- Senaste avsnittet av The Brave and the Bold kommer att innehålle Justice League International. En grupp superhjältar som härstammar från en tid då serietidningar var mer "bwahahaha!" än "ångest, ångest är min arvedel".
- Har fått igång mitt nya spel (som ni inte får kalla tråkigt!): Sam and Max: The Devil's Playhouse. Har precis börjat med första avsnittet och redan har jag fnissat som en idiot åt dialogen ett par gånger:
Sam: I hope they finish the repair to our office soon. I miss taking showers.
Max: We could give each other tongue-baths like cats and flight-attendants do.
Sam: Well... okay. But be careful with my neck, that's were I'm prone to get tie-rash.

Sam: How's the afterlife treating you, Doctor Mamma Bosco?
Dr Mamma Bosco: It's nice but I miss having a body and touching things.
Max: "Touching" is my third favorite thing to do to things... my second favorite is "licking".

Kan man ha för roligt?

En svår fråga men svaret är nog: Njaaaaaaaaaaaaaaaa.........

I fredags åkte jag och Maja till Gävle för att insupa kultur och komedi. Det var nästan alla roliga människor från P3 som var i Folketshus och ståuppade. Eftersom Jesper Rönndahl var där var det vanligaste ljudet från oss både små, fnissiga pip av lycka när han gick förbi oss.

Konstigt var dock att det var en massa gamla människor (okej, bra mycket äldre än mig i alla fall) som började se riktigt plågade ut när det började skämtas om Olof Palme, sex och clementiner. En man satt till och med och klappade sin fru tröstande på handen som för att säga: "Såja, såja... den elake, berusade komikern på scen kommer snart att sluta att prata om Palme. Håll ut, lilla vän."

Jag tyckte det var helt fantastiskt. Obviously. Vill ha mer humor. Mycket mera humor. Mitt liv måste bli roligare.

Fast det är ganska roligt just nu. Håller på med hemtenta och har redan skrivit fem av minst sex sidor. Helt sjukt. Förra gången var jag på väg att dö men nu flytet skrivandet på som om jag vore en lean, mean writin' machine, vilket jag också är men det kommer sällan fram när det gäller hemtentor.

Kanske är det för att 1800-tals litteratur är min grej. Mary Shelley, Jane Eyre, gotisk skräckromantik, Selma Lagerlöf, Ondskans blommor och så lite Samuel Taylor "Coolwibe" (som hans vänner kallade honom) Coleridge. I'm down with that... visst säger man man så, va? Försöker bli lite så där.... coooooooool. Vilket är svårt eftersom jag tycker det är kul att påstå att skriva Samuel Taylor Coolridge. Tycker det är ett bra skämt.

Ett annat försök att bli lite cool är att gå på Zumba. Vet inte vad som händer eller vad som förväntas av mig men all the cool kidzzzz are doing it så jag har inget val.

Jobbiga saker och inte fullt så jobbiga saker:

När ledaren på ett träningspass ropar: "Nu tar vi i så mycket vi bara orkar!"

Och jag själv, lite sorgset, måste konstatera att det är inte så mycket som man kunde ha hoppats på.

Dock vill jag påpeka att jag har tagit i så pass att enbart lyfta händerna och skriva denna text är något av en plåga. Min armar orkar inte riktigt med luftmotståndet, ser ni.

Läser just nu lite dekadens. Ola Hansson - Sensitiva Amorosa och Stella Kleve - Pyrrhussegrar
Är mycket förtjust i båda, kanske lite mer i Kleve.

Min slutsats för tillfället är att allt är kletigt, svettigt och krälande i dekadens.

Meningar som jag gillar:

"[...] en annan som hon aldrig känt, en äcklig larv som kryper fram över hennes hand med sina fadda kyla, en främmande människa som hon vämjes vid [...]"

"[...] hon skall känna hans kalla, blöta ansikte som en klibbig igel på sitt [...]"
- Ola Hansson

Och från Pyrrhussegrar av Kleve:

- Bara namnet... Märta Ulfklo! Det är fantastiskt.

- "[...] blixtarne korsa varandra över Savoyens alpås och regnbyarne slå den rodnaden frukten från träden; solskenet välver över sjön sin vitnande väv, blånar vinet; som på breda, murade trappsteg sträcker sin skiftande matta uppåt strändernas sluttning."

- "Det var denna eländiga försiktighet, vilken hon nu hatade som sin olycka, - detta tvetydiga surrogat för dygd, som samhället tvingar på kvinnan att plåstra över alla sina känslor och alla sina intressen, ända tills hon blir ett färglöst, osjälvständigt kryp, som aldrig törs taga ett enda steg, utan treva för sig med antenner - och alltid drager sig tillbaka."

- "Den dödsdömda flickan ligger stilla, utan att röra sig, medan barmhärtighetssystern pysslar om henne och torkar den blodiga fradgan från hennes läppar."

På äventyr i det gamla flickrummet

Vi har tidigare kommit överens om att jag var något… öh… konstig (jag skulle vilja säga galet retarderad men det kanske inte så politisk korrekt som jag brukar försöka vara) när jag var ung.

Nu när jag går igenom allt skräp jag samlat på mig under min barndom och ungdomstid börjar jag misstänka att allt inte står rätt till med mig. Dessutom börjar oroa mig över hur det kommer att kännas att se tillbaka på mig själv om tio år.

Låt mig demonstrera med en enkel matematisk formel (så att säga):
För fem år sen tyckte jag att det jag tog mig för var relativt normal. Nu, fem år senare, blir jag konfunderad och irriterad av mina egna upptåg. Ser inte fram emot att behöva möta mig själv om fem år igen.

Hm... det där kanske inte var matematik så mycket som det var en massa ord. Och meningar. Vilket är ord i ordnad form. Säger vi.

Sakta men säker börjar jag inse att jag är lika sinnesförvirrad nu som då. Hittade en liten läderpåse fylld med järnbitar, spelkulor (noga utvalda: stenkulor som är lite nöta, kattögon och ett djävulsöga), ett par gamla mynt från fjärran land och en ljusstump.
Kan inte riktigt förmå mig att kasta den här udda samlingen av ting. Inte heller ge bort för då kommer någon att splittra samlingen. Jag kommer ihåg när jag plockade ihop den här samlingen. Kanske var det innan jag flyttade från Stockholm eller precis efter.

Och jag kan inte kasta bort den för innehållet är så slumpmässigt men ändå så noga utvalt. Kattögon och stenkulor. Konstiga mynt. Ljusstumpar. Det är så sjukt romantiskt. Tyckte jag då och uppenbarligen tycker jag fortfarande det.

Uppenbarligen var och är jag en galet retarderad samlarhamster (det är zoologiskt).

Dessutom har jag även upptäckt att jag blev temporärt sinnesförvirrad av stress under sista året på gymnasiet för jag är genomgående sarkastisk, ironisk och skämtsam i min PA-uppsatts. Vad är grejen med att skriva: John Allisons valda "publiceringsmedium" är Internet; ett fenomen som blivit populärt på senare år.?! Förstår inte alls att jag lyckades få plus för gedigen och genomarbetad analys.

Glider jag bara runt i livet på en ironiskt bananskal?
Vad är egentligen meningen med livet? (Enligt Geijer: Dialog och åter dialog!)

Vet inte hur jag ska avsluta allt det här.

Produkt av min uppfostran?

Ja, fast bara nästan. Som jag nämnt är jag sådär kroniskt skämtsam och något hysteriskt lustigt men jag skyller på min uppfostran.

Exempel:

Året är 1967. En ung man sticker iväg till Paris utan att säga något till sina föräldrar. Han påstår senare att han faktiskt meddelande dem men jag misstänker att det gick till så här:
Unge herrn: *host*skatillparis!*host*
Föräldrar: Sa du nåt?
Unge herrn: Äh va?

Liftar till Paris och meddelar dem att han ännu lever genom ett vykort som förställer en skallig, skäggig man som med en lite konstig ställning röker en cigg vid Seine:
Paris den ?/8 1967
Befinner mig i Paris. Skicka mig 1000 Lucidorer. Allt väl. Vädret vackert, ehuru något svalt i min smak. Hemma snart. Hej.

Det finns så mycket man kan anmärka på när det gäller detta vykort. Motivet. Det faktum att datumet skrivs ?/8. Att skribenten är så pass lustig att han ber om Luciodrer (Ludwig XIVs pengar).

Vad kan man lära sig av detta?

Tja, jag har i alla fall bestämt mig för att bli mer putslustig i mina vykort.

Ironisk Middagskoversation hos Passionska familjen:

Jakob: *finurlig min; ser ut som en person som är på väg att dra ett skämt* Hörni, fråga mig var jag bor.
Jag: Nej, gör det inte, pappa. Låt oss se hur länge vi kan provocera honom med vår tystnad. *stirrar intensivt på min bror*
Far: ... var bor du?
Jag: Vad gör du? Vi skulle ju vara en enad front.
Jakob: *muttrar fram nåt som låter som Magic Land Söder... strunt samma det var inte ett bra skämt*

Jakob: Får jag prata lite om cupfinalen? Det var det fetaste jag varit med om.
Jag: Vill ni veta det fetaste jag varit med om? En Dansk efterätt!

Ni ser ju klart och tydligt att jag är familjens lustigkurre. Den enda som håller moralen på topp. En del skulle påstå att jag sänker den med mitt kroniska skämtande men det är bara klåpare och otrogna.

Titta på den här roliga bilden. Det är mitt nya bästa barnprogram. Det heter Adventure Time [with Finn and Jake] och satsar helhjärtat på att vara så där härligt obehagliga. Dialog som hör till dessa bilder är som följer: "You were right all along, Finn. Now I'm going to cut out Princess Bubblegum's heart and... make out with it!"





Dessutom är det trevligt med en karaktär som heter Princess Bubblegum som inte är en värnlös nolla:

Samtidigt! På Studentradion 98.9 i Uppsala:

Jag: Vi ska skriva en pjäs som består av brevväxling. *börjar skriva* Hej!Hur mår du? Jag mår bra.
Ebba: Bra att man brukar ta bort det man skriver först i en text.
Jag: VA!?! Det här är ju bra grejor.
Ebba: Jag ska läsa Cosmopolitan nu. Det tycker jag är enkelt. *ironiskt*
Jag: Ska du gå? Jag är ju i en kreativ fas? Vill du inte titta på?
Ebba: Det är för svårt för mig.
Jag: Åh, du är som min musa som bara vill sitta å titta på när jag är kreativ.
Ebba: ...
Jag: Du är nog den tjockroliga i Herkules!

Och innan tjatade jag om vi borde ha flödesskrivning med tema Jag vet vad du heter... men jag kallar dig för Tess...
Uppenbarligen är det en bra idé.

Våren är här

Och med det så menar jag att det var dags för lite förnyelse. Nu kanske ni tror att bestämde mig för att knåpa ihop en ful banner för att jag inte riktigt kunde få mig själv att läsa Fru Marianne. Om så är fallet ja... då är ni så nära sanningen att det borde bränna i era fingertoppar... för att ni har en fingertoppskänsla för Sanningen...

... eller ja, jag vet inte riktigt vad jag menar.

Det är som det brukar alltså.

Idag var en svår dag. Allt gick fel. Kunde inte ens presentera radioshowen ordentligt.

Däremot fick jag höra en fantastisk föreläsning. Före föreläsning var jag irritabel och fräste: "Guah! Vill inte sitta i två timmar å lyssna på nån man som babblar om Geijer!"
Dom orden fick jag äta upp med hull och hår.

Erik Gustav Geijer är ju fantastisk! Han förespråkad allmänrösträtt för alla. Inklusive kvinnor OCH präster. Hans syn på världen var att den enda positiva utvecklingen var att alla individer hela tiden skulle få ökat värde. Individen fick inte kränkas. Meningen med livet var dialog. Allt detta redan 1844.

Känner mig skamsen att jag gått och avfärdat Geijer som snubben som skrev den rätt okej dikten Vikingen och den fenomenalt trista Odalbonden.

Vår föreläsare brann verkligen för sitt ämne. Bland annat fick vi dessa pärlor som jag nu lite fritt tänker citera.

Föreläsare: Jag kan inte gå förbi Atterboms portätt utan att bli arg med tanke på hur han behandlade Geijer.
Hans upprördhet kan liknas vid hur min hand instinktivt formar en knytnäve då någon nämner Marconi. Han förklarade vidare att anledningen till att han hatade Atterbom var pga denna mans tal på Geijers begravning där han förklarade att den avlidne Geijers liberalism var orsakad av en hjärnblödning. Kul kille det där. Men Atterbom kom inte undan ostraffad! Å nej, en av Geijers anhängare skrev en serie debattartiklar (Föreläsare: Kanske en av Sveriges bästa debattartiklar... NÅGONSIN!) där han totalt tillintetgjorde Atterbom. Han skrev bland annat nåt i stil med att Atterbom var en kolibrisjäl vars huvud aldrig innehållit en enda bra tanke för samhället.
Vår föreläsare: Enligt mig en ytterst korrekt beskrivning av Sveriges kanske löjligast poet... NÅGONSIN!

Det där med att han kallade Atterbom Sveriges löjligaste poet är en otroligt hård dom med tanke på alla poeter som varit och är verksamma i Sverige.

*host*Öijer*host*

Det var ett bra skämt

Igår förlorade jag hoppet för mänskligheten.

Förklaring: Jag hade börjat blöda näsblod... igen. Börjar bli trött på det. Vill INTE att det ska bli min grej. Tjejen som blöder näsblod stup i kvarten. Kanske världens sämsta sak att ha som "sin grej" någonsin... näst efter att aldrig använda dörrar. Det kanske är världens sämsta sak att ha som sin grej. Att inte använda dörrar. Spektakulärt men ändå värdelöst.

Äh...

Just. Jo, så jag körde upp en liten bomullstuss diskret i den felande [näs]borren.

Har ni tänkt på att i filmer stoppar folk aldrig upp tussar i näsan när de blöder. De liksom har en bit papper som de trycker lite halvhjärtat mot näsan och sedan tittar fundersamt på stup i kvarten. OM DU BARA KÖR UPP DEN I NÄSAN BEHÖVER DU INTE KOLLA HELA TIDEN OM DET SLUTAT BLÖDA! Bara så ni vet... men jag antar att det har något med att göra att man generellt sett ser ut som en idiot när man har [diskreta] bomullstussar i näsan.

Kanske har det också något med att göra med det faktum att kvinnor alltid tar mycket små tuggor när de äter i film. Speciellt om det är film som har mat som metafor.

Två filmgenrer jag har bestämt mig för att ogilla starkt: Filmer där mat används som metafor, filmer där flickor lär en känslig pojke/arg man att älska livet.

I alla fall. Där stod jag. Såg lite ut som en idiot med mina diskreta bomullstuss i näsan. En tjej jag jobbade med kom fram och ojade sig lite sympatiskt.
Hon: Nej, men usch. Blöder du näsblod?
Jag: Ingen fara. Du skulle ha sett den andra killen. *förväntansfull min*

Jag väntade mig inte mycket. Det var ett bra skämt. Inte ett fantastiskt skämt utan ett bra skämt. Varken mer eller mindre. Allt jag begärde var ett artigt lite skratt/skrock/fniss/överseende leende.

Vad fick jag?

Inget.

Hon: .... äh... menar du den andra killen... som... också blöder näsblod?
Jag: Nej, jag menar... ah. Du vet man brukar... *inser att jag är på väg att börja förklara ett skämnt* Nej, nej... glöm det. Vad jag menar är... *suck* ... jag är förkyld.

Vad är det för värld vi lever i när mina jämnåriga inte förstår skämtet "du skulle ha sett den andre killen"!?!
Det är en fråga som håller mig vaken om nätterna.
Det och hela den här Super Mario-grejen.

Som tur är finns det lite godhet som kan trösta små vilsna själar.
Så mycket gratis tuggummi som du kan orka med under alla bord! Helt gratis tuggummi!
Det är fantastiskt.

Apa seriös pubrunda

För att låta Amanda få utlopp för sina enorma post-tentaångest gav vi oss ut på pubrunda igår. Det kändes lite konstiga. Har inte varit ute på ett tag. Inte för att vi INTE har haft roligt. Det har vi. Men liksom... ganska isolerat.

Vi har suttit i Kulturkollektivet Kråkan och sugit i oss lite vin och varit som gamla gifta par. Vi har tittat på Vem vet mest och Amanda plockar i mitt hår. Sorgligt.

Därför var det viktigt för oss alla att komma ut i sällskapslivet igen.

Vet inte om det gjorde mig så mycket gott.

Jag hamnade i en kreativ fas som jag ännu inte tagit mig ur. Utbrast flera gånger: "Hörni! Hörni! Är det inte fantastisk värld vi lever i? Det finns ju gratis tuggummi under alla borden här."
Fetkatten: *slår undan mina händer från bordet*
Jag: *petar henne på axeln* Haha! Jag rörde gratis tuggummi och nu rör jag dig! (lögn: jag blir aldrig så borta att jag glömmer att man ej bör röra gratis tuggummi)
Fetkatten: *ej road*

Pubrundan blev lite virrig och vi tappade bort varandra. Den avslutades på v-dala där jag beklagade mig för alla som ville höra på att det var synd att Amanda var borta. Hon missade ju allt gratis tuggummi som fanns under bordet.

PS. Det borde finnas krav på licens om man ska prata finlandssvenska. Man blir helt förhäxad; bara ler lite fånigt och glömmer att den som pratar mycket väl kan vara en tönt.

Hysterisk men stabil

I lördags hällde Baconfräs öl på mig. Mitt öl bör det poängteras. Min första tanke: "Men... om hon tycker att jag pratar tråkigt... varför kan hon inte bara säga åt mig med sina stränga röst som hon brukar?"

Att vara liten och van vid hån och stränga ord tycker jag är enkelt. Falsk ödmjukhet kallas det också för jag är faktiskt ett geni.

På söndag morgonen gled jag runt i en trött liten dimma. Åt rödvinssås (inte enbart, det fanns även vinbärsgelé inblandat i min middag), popcorn med ostsmak och såg på film... och även hästhoppning.

Och igår klippte Baconfräs mitt hår igen. Det gick bra. Även om jag är ett hysterisk nervvrak. Det är inget jag kan hjälpa. Det är på grund av min känsligt konstnärssjäl... och för att jag är kittlig. Nervsvag skulle en del kalla mig, om de levde på 1800-talet. Jag väljer att kalla mig för missförstådd.

Min nya frisyr däremot... jag tycker om den men den gör mig fortfarande nervös. Kan vara för att jag inte behövt ta hand om mitt hår på så länge. Det är liksom... varje morgon; går fram till spegeln med en kam i handen, kastar en blick på spegelbilden, ler lite slugt och säger "Eeeeey!" like the Fonz för mitt hår skötte sig själv.

Imorse var jag tvungen att kamma det OCH spraya det. Mina händer blev trötta av det. Hjälpte inte att Amanda kom in och sa: "Du ser ut som en cool 90-tals kille."

Sjunker ihop på badrumsgolvet med ett litet pip.

Amanda: *kammar lite i mitt hår* Hitlerjugend!

Jag: Rrrrrrrr...

Amanda: *kammar o sprayar* Peter Jide!

Jag: *stirrar i spegeln* Naaahrjrejkherkjrh...

***

PS. En rolig sak: Vi ska skicka ut gemensamt julkort från Kulturkollektivet Kråkan. I alla fall tycker jag det. För då kan vi få användning för namnet Krubbkollektivet Kristus. Det var ett bra skämt. Fast inte det där om julkortet. Vi ska skicka julkort.

Men trailern är ett litet konstverk i sig:

***

En sak som oroar mig... det finns ett forskningsprojekt... tror det handlar om rymdresor/kolonisering av Mars, whatever, det är inte viktigt.
Poängen är att det är ett fortsättningsprojekt kan man säga. Det första projektet kallades Projekt Daidalos efter den mytiske uppfinnaren.

Okej. Helt okej namn för ett forskningsprojekt. Daidalos är liksom THE Uppfinnare och grekisk mytologi har alltid fina namn. Dock vill jag bara påpeka att en av hans uppfinningar, förutom vaxvingar (vilket jag återkommer till senare), var en träko åt drottning Pasifaë kunde para sig med tjur. Ville bara påminna alla om det. Nu är det gjort. Låt oss gå vidare.

Det här nya projektet ville hylla sina föregångare, de ville ha ett namn som visade att de stod på giganters axlar osv. Så de döpte sitt forskningsprojekt, som antagligen har med rymdresor att göra, till Projekt Ikaros.

Projekt... Ikaros...

Mmmmmmja. Okej. Ikaros är Daidalos son. Sant. Helt sant. Men... okej. Visst. Vi kan väl alla komma överens om att ni Projekt Ikaros tjejer o killar är säkert experter på rymdresor men överlåt val av de mytologiska namnen till någon som i alla fall öppnat Grekisk Mytologi För Brådmogna Barn!-boken en gång i sitt liv.

Andra namn ni kunde ha använt:
Projekt Titanic II (Futrama ringde och ville ha tillbaka sitt skämt)
Projekt Regalskeppet Vasa (kan inte riktigt komma ifrån det här med gamla båtar som sjunker på spektakulära vis)

Skräckfilm

A Serious Man... som om jag inte vore deppig nog. Bestämde mig för att det var en skräckfilm för vad den egentligen handlar om är att hemska saker händer vanliga människor. Det räcker med att vara lite apatisk och ta saker för givet och man får oproportionerligt straff.

Först gjorde filmen mig irriterad men det var nog mest för att det var ett helt vanligt, hemskt liv jag fick se på tv-rutan och vem vill egentligen det?

Sen läser jag Stagnelius och det gör mig inte piggare. Tacka Brontë för Jane Eyere i alla fal...

Skrivet mellan 2-4 Nov

Med stor sannolikhet kommer Sakineh att avrättas idag. Samtidigt tar Sverige emot officiellt statsbesök från Iran och därmed legitimerar landet ytterligare.

Ett land som avrättar kvinnorättskämpar. Ett land som inskränker människor rätt att tycka och tänka. Ett land vars ledare vore skrattretande om det inte vore för det skrämmande faktum att han faktiskt har makt och styr ett land.

Iran som även sitter i FNs kommitté för mänskliga rättigheter och kritiserar Tysklands polisbrutalitet och Sveriges behandling av kvinnor. Det är vidrigt och surrealistiskt. Jag blir illamående när Sverige gång på gång hyllar FN som är enbart diktatorernas marionett och vars händer snörs ihop av idiotisk byråkrati som resulterar i att fredsbevarande styrkor bara ser på när människor dör för att de befinner sig på fel sida om en gata.

Uppenbarligen är det vara FP och SSU som reagerat på det här.
Varken regeringen eller oppositionen har uppmärksammat detta. Så vitt jag vet är vår utrikesministers enda kommentar att han väntar på mer information. Vad är det du ska vänta på egentligen? Att Sakineh och tusentals människors liv som släcks innan du kommenterar att det var väl synd och lite trist?

Var är de stora demonstrationerna? Var är protesterna? När Israel beter sig fel är det ingen som tvekar med att börja gapa men när Iran gång på gång mördar och lemlästar sitt eget folk finns bara tystnad.

http://ourcomments.org/blog/2010/11/02/24-hours-to-save-sakineh/

// Skrivet i stundens hetta kan man säga...

Jisses! En ledtråd!

Jag har inget val. Mitt liv är över redan innan det började. Eller nja... jag är ju typ född så på ett visst sätt har det redan börjat sekunden då jag för första gången öppnade ögonen och utstötte ett bedårande: "Alas! Poor Yorick! I knew him, Horatio!" (sant - det var mina första ord)

Men på ett helt annat vis, ett sånt där metaforiskt vis har det inte alls börjar och är redan över. Öh-ööööööööver!

Jag kommer aldrig att bli något. Jag kommer för evigt att leva i någon annans skugga.

Ja, det är just så hemskt. Ingen överdrift.

Jag har fått en rival. Det kommer att vara så att när jag vill ha något (till exempel en tjock porslinshästa... eller whatever... men ni vet, ett exempel så ni kan visualisera den här hypotetiska händelsen) så kommer alltid vara steget efter. Hon kommer att ha hunnit förre. Kvar står jag, utan tjock porslinshäst, knyter min näve och skriket min ilska upp mot skyarna.

Det låter romantiskt. Det skulle ha varit romantiskt.

Om det inte vore för att hon inte ens vet om att jag finns. Om det inte vore för att allt bara finns i mitt huvud.

Mitt liv är ändå inte över. Jag har möjligheter.

Kan till exempel bli ungdom som löser mysterium. Seriöst, jag är verkligen inne på det här med ungdomar som löser mysterium. Måste bara hitta på en gimmick.